Patrik Engström

Patrik Engström
– en stor drömfångare

Han var en stor inpi­ra­tör för de som var med på Karavanen 1978, inte minst för de som kör­de med häst och vagn. Hans brin­nan­de läng­tan till en noma­di­se­ran­de livs­stil var minst sagt smittsam. 

Patrik arren­de­ra­de under 70-talet går­den Fösingsmåla fram till 1977 då kol­lek­ti­vet och “hästa­fol­ket” flyt­ta­de in efter honom. Stället är idag ned­bränt av äga­ren Lunds stift. (Läs fle­ra atik­lar om Fösingsmåla gård.)

Tillsammans med hust­run Inger, och sede­me­ra själv, bedrev han där så kal­lad fri­vård. En verk­sam­het de bör­ja­de med i Värmland i slu­tet på 60-talet. Ungdomar, många från Stockholm, kom och bod­de och lev­de där med för­hopp­ning­en om att de skul­le kom­ma på föt­ter och bli fria från miss­bruk. Några av dem hade ock­så annan kri­mi­nell belast­ning, men alla fick de chan­sen genom något som kal­la­des “para­graf fjor­ton”. Med den ersätt­ning han fick för sitt arbe­te med ung­do­mar­na kun­de verk­sam­he­ten hål­las rullande.

Patriks peda­go­gik var egent­li­gen enkel. Ungdomarna var med i var­da­gen, del­tog i hus­hålls­syss­lor­na, under­hål­let och sköt­seln av går­den. För att kun­na hål­la ihop allt på går­den anställ­de han ibland en “assi­stent”. Något som skil­de sig från annan fri­vård, var häs­tar­na och turer­na med dessa.

Patrik hade länge hål­lit på med häs­tar. Han när­de en dröm om att kor­sa fram en slags nor­disk Pinto. Brun-svart-vita häs­tar lik­nan­de de mustang­er som de nor­da­me­ri­kans­ka indi­a­ner­na var kän­da för. Rosita het­te hans märr var­i­från des­sa kusar skul­le kom­ma. Och Patrik hade ännu en dröm: han vil­le gå till Kebnekaise med sina häs­tar. Och han för­be­red­de sig genom sina turer runt i nor­ra Blekinge och Småland. Så kom han ock­så i kon­takt med and­ra som hade lik­nan­de intres­sen och drömmar. 

Ungdomarna fick allt­så vara med Patrik och lära sig att skö­ta häs­tar, rida, köra vagn och dra hem ved ifrån sko­gen. Tillsammans tog de ock­så kor­ta­re eller läng­re turer – året runt. De inne­bar ibland över­natt­ning­ar under bar him­mel – eller under någon av de fan­tas­tis­ka eldskär­mar som Patrik syd­de upp. 

Patrik Engström före­vi­sar en av sina eldskär­mar vid Karavanens fes­ti­val i Örebro 1978.
(Fler bil­der hit­tar du läng­re ner på sidan.)

Patrik kör­de med häst och vagn till­sam­mans med ett par av sina grab­bar till Tingmötet hos “Ljus-Jörgen” i Virseryd i sep­tem­ber 1977. (Läs gär­na Konstantin Kirsch beskriv­ning av ett Tingmöte 1992.) Till ting­mö­ten kom män­ni­skor som sök­te och expe­ri­men­te­ra­de med alter­na­tiv liv­stil.* Man hade sam­ling­ar, möten och works­hops, där oli­ka spörs­mål dik­ute­ra­des och tek­ni­ker prö­va­des. Det kun­de hand­la om alter­na­tiv livs­fö­ring vad gäl­ler odling, mat­lag­ning och djur­håll­ning. Men ock­så mas­sage, yoga och medi­ta­tion. Ett för den tiden aktu­ellt ämne var “kol­lek­tiv­byn”. (Läs pam­flet­ten Den Fria Kommunen som beskri­ver hur man då kun­de tän­ka sig att ett kol­lek­tiv i stor­for­mat kun­de ta sig ut.) 

Bland de de män­ni­skor som sam­lats vid det­ta ting­mö­te var Björn Skålén. Han berät­ta­de och visa­de DIA-bil­der som beskrev den resa Stephen Gaskin och hans vän­ner gjor­de med bus­sar från San Francisco, genom USA och till den plats i Tennessee där de slog sig ner och bil­da­de The Farm.

Patrik Engström, Per Örnmarker och under­teck­nad var bland åhö­rar­na. Senare under den kväl­len, i ett mer infor­mellt sam­ma­hang, för­des sam­ta­let vida­re om inte vi själ­va skul­le göra en kara­van. De som kun­de skul­le såklart göra det med häst och vagn. Och så blev det. Under det halv­år som följ­de för­be­red­de sig de som skul­le göra resan på Fösingsmåla gård. Patrik flyt­ta­de de tre kilo­met­rar­na till sitt nya stäl­le Lilla Årsjömåla. Under tiden som han själv ord­na­de för resan var han näs­tan dag­li­gen till­hands för att hjäl­pa de som anslöt i “hästa­fol­ket” på Fösingsmåla vid inkör­ning­en av ung­häs­tar och byg­gen av vag­nar. Glädjen och ent­husi­as­men dela­des och spreds.

Läs mer om Karavanen 1978 och se bilderna. 

Patrik Engström i Hundfallet i Dalarna – Karavanens sista läger.
(Fler bil­der hit­tar du läng­re ner på sidan.)

Den häst­drag­na delen av Karavanen tog sig hela vägen från Sydsverige till Dalarna. Sista läg­ret på resan blev i Hundfallet, Norrbo vid Bysjön i Ludvika kom­mun. Under ett par vec­kor lär­de vi kän­na fol­ket och byg­den medan vi för­sök­te hit­ta någon­stans för Karavanen att över­vint­ra. Patrik fann Fjällgården, Vantörs som­mar­gårds­för­e­nings ned­lag­da som­mar­kol­lo­ni, i Västansjö bara någ­ra kilo­me­ter söder om Norrbo. Tillsammans med Signe Danielsson, en känd och tidig före­språ­ka­re för vege­ta­risk kost, köp­te han stäl­let. I vän­tan på inflytt­ning här­bär­ge­ra­des vi någ­ra vec­kor hos ortsbor.

Byggnaderna på Fjällgården var i gans­ka gott skick men de fles­ta av dem var inte vin­ter­bo­na­de. Patrik skaf­fa­de en trak­tor så att mate­ri­al – innan­föns­ter, iso­le­ring, kami­ner etce­te­ra, lik­som hö och ved för vin­tern, kun­de trans­por­te­ras hem. Vi blev ett dus­sin­tal med lika många häs­tar som över­vint­ra­de där. 

När våren kom skil­des våra vägar. Några fort­sat­te norr ut, and­ra drog till­ba­ka söder ut. Patrik slog nytt läger i Karlsmyra, Långsele. Där eta­ble­ra­de han ett jur­ta-läger (se bil­den). Flera var de som kom och bod­de där, bland and­ra Gunnar “Widde” Widén, Jonny Springe och Anna “Annamanna” Persson. Den sena­re hit­ta­de vid till­fäl­le huset i Söderhus, Gusum och ring­de honom. “Patrik som just hade pac­kat slä­pet utan att veta vart de skul­le flyt­ta. Han blev sjä­lag­lad och läm­na­de glatt Vännäs”, berät­tar hon. I Gusum kom sedan Patrik att bo. 

Uno Patrik Engström dog 4 novem­ber 2023, 93 år gam­mal. Vi är många som med gläd­je minns honom.

Hedra min­net och plan­te­ra träd genom VI-skogen!

Patrik Engströms jur­ta (VAR?)
(Fler bil­der hit­tar du läng­re ner på sidan.)

*Till Tingmöten kom­mer ock­så de som vil­le spri­da sär­skil­da idéer och “tera­pi­er”. Somliga repre­sen­te­ra­de orga­ni­sa­tio­ner och sek­ter. Till ting­mö­tet hös­ten 1977 kom ett gäng ifrån orga­ni­sa­tio­nen Aktionsanalytische Organisation für bewuss­te Lebenspraxis (AAO). Konceptet som de vil­le spri­da var bland annat “grupp­självre­pre­sen­ta­tion”, själv­fram­ställ­ning. Kortfattat gick det ut på att indi­vi­der tura­des om att inför en grupp lev­de ut sina dröm­mar, trau­man och pro­blem och på så sätt frigor­de sig.

Organisationen – sek­ten – strä­va­de efter gemen­skaps­lös­ning­ar vad gäler boen­de, sex­u­ell fri­het mm. En av grup­pens leda­re, Otto Muehl, hade redan gjort sig känd med per­for­man­ce­pro­jekt där han slak­ta­de djur. Senare fick han avtjä­na ett läng­re fäng­el­se­straff efter för bland annat sex­u­el­la över­grepp mot barn. 

Ingen av Karavanens med­lem­mar kom att hänge sig åt AAO.