Fösingsmåla – ett Tingmöte 1992

Det var upp­skatt­nings­vis mel­lan 70 och 100 män­ni­skor som del­tog vid mötet. Det var till störs­ta delen del­ta­ga­re ifrån Sverige, Norge, Danmark, Finland, men ock­så ifrån Tyskland, Schweiz och Spanien när­va­ran­de. I ring­en pra­ta­de vi eng­els­ka. Jag kom­mer fort­fa­ran­de väl ihåg min förs­ta sam­tals­ring: jag fick huvud­värk. På unge­fär 40 bidrag så vil­le jag sva­ra något och för­sök­te att kom­ma ihåg all­ting men vi var bara halv­vägs i run­dan! Jag tog fram en lapp och en pen­na och bör­ja­de att göra anteck­ning­ar… När tal­sta­ven änt­li­gen kom till mig så var lap­pen full och ring­del­ta­gar­na suc­ka­de när de såg att jag skrev en lis­ta. Det var dock fasci­ne­ran­de: för­u­tom två punk­ter så var alla anteck­ning­ar över­stryk­na eftersom en annan del­ta­ga­re redan hade kom­men­te­rat det jag vil­le säga. De senas­te två över­stryk­na punk­ter­na hade min direk­ta gran­ne pre­cis pra­tat om. Då erfar jag, att det inte spe­la­de så stor roll vem som tala­de, eller att jag sa någon­ting, utan huvud­sa­ken var att det var utta­lat, oav­sett ifrån vem. Jag sade högt, att om jag hade nog med för­tro­en­de så kun­de jag läm­na tal­pin­nen vida­re och vän­ta tills dess att någon annan tog upp mina två över­bliv­na punk­ter. Jag hade där­e­mot inte nog med för­tro­en­de för sam­tals­ring­en. Så jag sa vad jag vil­le säga och gav sedan pin­nen vidare. 

Utöver de två cite­ra­de grund­reg­ler­na ovan så lär­de jag mig ytter­li­ga­re ett par regler:

Ringen avslu­tas som en tyst cir­kel. Det bety­der: när tal­pin­nen har gått en run­da runt utan att någon har sagt något så är sam­tals­ring­en slut för den här gång­en. Talaren kan läg­ga pin­nen ifrån sig för att ge alla möj­lig­he­ten att sva­ra direkt. Detta bor­de dock göras säl­lan, då det­ta hotar att stö­ra fokus och kon­cent­ra­tion. Så snart tal­pin­nen tas upp igen mås­te tyst­nad råda! På så sätt kan stav­bä­ra­ren ome­del­bart stop­pa upp­stått tomult eller höga debat­ter. Detta kan bara fun­ge­ra när sta­ven som regel blir respek­te­rad. För vux­na män­ni­skor, som har lärt sig att vara respekt­ful­la gente­mot and­ra, så är det enkelt. För män­ni­skor som exem­pel­vis är vana vid att här­ma poli­ti­ker genom att oav­bru­tet avbry­ta and­ra, är det där­e­mot en svår utmaning.

Talaren kan läg­ga pin­nen ifrån sig för att ge alla möj­lig­he­ten att sva­ra direkt. Detta bor­de dock göras säl­lan, då det­ta hotar att stö­ra fokus och kon­cent­ra­tion. Så snart tal­pin­nen tas upp igen mås­te tyst­nad råda! På så sätt kan stav­bä­ra­ren ome­del­bart stop­pa upp­stått tomult eller höga debat­ter. Detta kan bara fun­ge­ra när sta­ven som regel blir respek­te­rad. För vux­na män­ni­skor, som har lärt sig att vara respekt­ful­la gente­mot and­ra, så är det enkelt. För män­ni­skor som exem­pel­vis är vana vid att här­ma poli­ti­ker genom att oav­bru­tet avbry­ta and­ra, är det där­e­mot en svår utmaning.
   Detta, mitt livs förs­ta ting­mö­te, har berört mig djupt och för all­tid for­mat mig. Det föd­des en vision, att infö­ra och eta­ble­ra den­na typ av möte och utbyte ock­så i Tyskland.
   Även här fanns det sedan en läng­re tid till­ba­ka möten under begrep­pet Ting eller Thing. Se även: https://de.wikipedia.org/wiki/Thing Dåtidens Thing-kul­tur i Tyskland gick bland annat under nam­net ‚dom­stolsmö­te‘. Därmed skilj­de det sig vesänt­ligt ifrån vad jag hade lärt mig under nam­net „ting“ i Skandinavien. Vi möt­te varand­ra med våra hjär­tan. Därmed skri­ver jag ock­så ting utan “h”.

Under årets gång upp­lev­de jag många skan­di­na­vis­ka ting. Under som­ma­ren träf­fa­de vi varand­ra i tält, på vin­tern i bygg­na­der. Storleken på grup­pen vari­e­ra­de från knappt över 50 till knappt under 200. Det påstås att den nor­dis­ka ting­kul­tu­ren sträc­ker sig fle­ra årtu­sen­den till­ba­ka. På den tiden ska det ock­så ha fun­nits en spe­ci­al­re­gel för de som gil­lar att pra­ta: man fick bara pra­ta så länge man kun­de stå på ett ben. Det finns doku­men­te­rat att ett tal på ett ben vara­de i 13 tim­mar, först där­ef­ter kun­de tingsta­ven (ting-stav) ges vida­re… I Tyskland har jag ock­så då och då fått upp­le­va tal­king­stick-run­dor. Jag har ofta upp­munt­rat till sam­tals­run­dor, iband bara varit del­ta­ga­re i dem. Det är till och med möj­ligt att hål­la tal­king­stick-cirk­lar med enbart två per­so­ner! Det kan vara sär­skilt berö­ran­de och läro­rikt för par i relationskriser.
   Talstaven har fått en vid sprid­ning, sär­skilt i grup­per som går den röda vägen [The red road] enligt nor­da­me­ri­kas urin­vår­na­re och deras kul­tur. Se även: https://en.wikipedia.org/wiki/Talking_stick

Ifrån Wikipedia leder ock­så en länk till den här trev­li­ga sidan:
http://www.b22.de/innovat/redestabrunde.html

Särskilt vad som står under punkt G, “Följder”, är så vac­kert skri­vet att jag cite­rar det här:

Vid tal­run­dor­na som jag del­tog i har jag ofta märkt tyd­li­ga skill­na­der med vad jag har upp­levt i Skandinavien. Mångfalden av reg­ler och ruti­ner kring tal­run­dor är beund­rans­värd! Under alla år har jag obser­ve­rat och pro­vat på myc­ket. Som slut­sats finns det en regel som jag tyc­ker är extra vik­tig och som jag rekom­men­de­rar inled­nings­vis: Cirkeln bör­jar med en tyst run­da, allt­så pre­cis så som ting­et avslu­tas (”bör­jan och slu­tet blir ett”).
   Ett tips gäl­lan­de „Regler“ som man för­hål­ler sig till som del­ta­ga­re. Dessa kan upp­le­vas som fängs­lan­de. När man där­e­mot har i åtan­ke att reg­ler­na kan för­kla­ras och beslu­tas FÖRE man bör­jar, då är det bara hälf­ten så illa. Det är sna­ra­re så, att reg­ler­na möj­lig­gör fri­het. Man mås­te väl­ja mel­lan änd­ligt eller oänd­ligt spel. Om det­ta finns det en vac­ker Bok från James P. Carse „Ändligt och oänd­ligt spel: en syn på livet som lek och möjlighet“.
   Grovt sam­man­fat­tat: En änd­lig spe­la­re hål­ler sig till utsat­ta reg­ler. Ett änd­ligt spel har en tids­be­stämd bör­jan, ett tids­be­stämt slut och reg­ler som gäl­ler där­e­mel­lan (t.ex. en fot­bolls­match). Den som inte hål­ler sig till reg­ler­na för­stör spelet.
   En spe­la­re som spe­lar ett oänd­ligt spel å and­ra sidan, spe­lar efter spel­reg­ler­na men strä­var inte efter vinst/­för­lust-resul­tat, utan strä­var istäl­let efter att änd­ra reg­ler­na så att mer­par­ten av alla spe­la­re till­sam­mans får en käns­la av vinst. (Exempelvis: FIFA debat­te­rar MELLAN mat­cher­na OM de ska änd­ra offside-reglerna.) 

Därmed bör alla reg­ler i en tal­stavs­run­da tas upp och för­kla­ras från bör­jan. Ändringar kan beslu­tas inled­nings­vis, efter att tal­run­dan har bör­jat änd­ras inte reg­ler­na. Skulle reg­ler­na inte fun­ge­ra så avbry­ter man och bör­jar om igen med and­ra reg­ler. Detta före­kom­mer ofta och man lär sig då vad som fun­ge­rar och vad som bidrar till glädje.
   Vid ett som­mar­ting i Norge hade jag den tred­je dagen, det vill säga vid den tred­je tal­run­dan, en unik upp­le­vel­se: Efter att tal­pin­nen hade rote­rat någ­ra varv kun­de jag inte se någon skill­nad mer emel­lan de som hål­ler i sta­ven och pra­tar och mig själv. Det kän­des som om alla i cir­keln hade sam­ma hjärt­slag och sam­ma själ. Jag for­ma­de en tan­ke inom­bords och i sam­ma ögon­blick utta­la­de den talan­de per­so­nen tan­ken högt. Den nor­ma­la käns­lan av skill­nad mel­lan jag och du var för­svun­nen. Det kän­des som en super-hjär­na och ett super-hjär­ta på sam­ma gång.    I en tek­nisk jäm­fö­rel­se så arbe­tar en dator­hall (= hjär­na) på sin upp­gift tills dess att den blir över­het­tad, dvs. den blir utmat­tad. Därefter går de del­vist lös­ta upp­gif­ter­na vida­re till näs­ta hjär­na (ex. Datorhall). Jag före­ställ­de mig en super­da­tor. I mate­ma­ti­kens värld finns det poten­ti­al till oänd­ligt många refe­ren­ser i fack­ter­men Rekursion. I spor­tens värld kan man tän­ka på sta­fett­lopp och inom kom­mu­ni­ka­tion fanns det tida­ga­re Relästationer där man kun­de läm­na in sin utmat­ta­de häst och få en ny.
   Naturligtvis är ett ting något helt annat än tek­niskt. Det hand­lar ju inte om lös­ning­ar av mate­ma­tis­ka form­ler. Det hand­lar mer om indi­vi­du­el­la käns­lor och upp­fatt­ning­ar, det hand­lar om att vara män­ni­ska. Det kan man på alla sätt upp­le­va i ett ting.

Baserat på alla mina erfarenheter så samlar jag här mina rekommenderade Ting-regler:

• 1. En grupp bestå­en­de av minst två män­ni­skor sit­ter i en ring runt en läger­eld (alter­na­tivt ett stearinljus).
• 2. Den som har sta­ven får pra­ta (eller tiga eller sjunga eller…). Alla and­ra lyss­nar. I bäs­ta fall står den talan­de (står upp till sitt ord).
• 3. Att dela med sig av egna erfa­ren­he­ter, för­nim­mel­ser, tan­kar och käns­lor är för­del­ak­tigt. Värderingar, kri­tik och pri­san­de av and­ra män­ni­skor bor­de nog­grant över­vä­gas med hjär­tat, om man över­hu­vud­ta­get vill säga det. När man verk­li­gen vill kri­ti­se­ra något så är det önsk­värt att man pre­sen­te­rar ett för­slag på förbättring.
• 4. I bör­jan av ting­et för­med­las reg­ler­na och vid behov för­kla­ras de. Talpinnen öveförs från en män­ni­ska till näs­ta i solens rikt­ning. Inledningsvis cir­ku­le­rar pin­nen en run­da under tyst­nad. Efter den­na tys­ta run­da vand­rar pin­nen vida­re i cir­keln tills dess att någon talar.
• 5. En tal­run­da avslu­tas när tal­pin­nen efter det senas­te utta­lan­det går en hel run­da runt under tyst­nad. Deltagaren direkt före den senas­te tala­ren läg­ger efter den tys­ta run­dan ner tal­pin­nen. Alla del­ta­ga­re stäl­ler sig upp och hål­ler varand­ra i han­den i en cir­kel. Därmed är ting­et avslutat.
• 6. Tingcirkeln är ett rum för hjär­tan och för­tro­en­de. Allt som man här hör och upp­le­ver för­val­tas med för­tro­en­de. Eventuella stör­ning­ar uti­från ska und­vi­kas. Ljud- eller film­in­spel­ning­ar ska inte före­kom­ma. (ing­en mobil, smartp­ho­ne, rull­band, radio, dator, tablet, kame­ra, vide­o­ka­me­ra, wea­ra­bles etc.)
• 7. Den som mås­te läm­na cir­keln vän­tar tills pin­nen kom­mit till den­ne och ger pin­nen under tyst­nad vida­re. Först då kan per­so­nen läm­na cirkeln.
• 8. Den som kom­mer till­ba­ka till cir­keln går till­ba­ka till sam­ma stäl­le (ing­en änd­ring av posi­tio­ner­na i cir­keln ska före­kom­ma), och låter tal­pin­nen en gång under tyst­nad pas­se­ra och talar sedan först i run­dan därefter.
• 9. När ett avbrott eller en paus verk­li­gen är nöd­vän­digt så kan den talan­de läg­ga ner sta­ven i vågrät rikt­ning. Då är tingrun­dan avbry­ten och bör­jar först när den talan­de läg­ger sta­ven rakt igen. Detta kan vara bra för att avkla­ra frå­gor eller pro­blem som behö­ver snab­ba lös­ning­ar. Under en paus så bör del­ta­gar­na inte pra­ta sinse­mel­lan om tingre­la­te­ra­de teman. (Ett avbrott av det här sla­get bor­de bara undan­tags­vis före­kom­ma! Denna regel är först vid grup­per från 50 del­ta­ga­re då och då värdefull)

Ett ting är en sinn­lig kär­leks­akt. En mötes­plats för det inre. En för­e­ning. Där står hjär­tat på förs­ta plats. Lyssna. Känna. Att bli ett. Det kan lik­nas vid den gam­la asi­a­tis­ka sym­bo­len „Yoni-Lingam“. En skål (skö­te-kvinn­ligt) med en lod­rät stav i mit­ten (phal­lus-man­ligt)

Mönstret i ting­et: Den talan­de står och hål­ler sta­ven lod­rätt (man­lig phal­lus-sym­bol). Talaren pra­tar och berör de lyss­nan­de, han är givan­de. Själen som kon­cen­tre­rad infor­ma­tion (frö – sper­ma) leder till en befrukt­ning av det kvinn­li­ga – men BARA om det kvinn­li­ga är redo, öppen och mot­tag­lig (kan lyss­na). Sedan över­låts „att vara man” vida­re till näs­te MAN (ock­så när det är en kvin­na) och en själv blir till den höran­de, mot­tag­li­ga kvinn­li­ga, ock­så när man själv är en man. På så vis upp­står, utö­ver att dela med sig av sig själv och lära kän­na sina med­män­ni­skor, ock­så ett delan­de och till­kän­na­gi­van­de av sina egna inre man­li­ga och kvinn­li­ga sidor som alla bär inom sig.

Symboliskt så sker denna process:

• Någon kal­lar del­ta­gar­na till ting­et genom ord, kloc­ka eller snäcktrumpet1 (sinn­lig impuls = manligt)
• Deltagarna träf­fas i en cir­kel (rund = kvinnligt)
• Den som har kal­lat till ting­et för­kla­rar reg­ler­na och gör upp eld i mit­ten (eld = manligt)
• en förs­ta run­da går under tyst­nad (lyss­nan­de = mot­tag­lig­het = kvinnligt)
• Den som hål­ler i tal­pin­nen talar (man­ligt)
• Staven cir­ku­le­rar medsols, alla and­ra lyss­nar (man­li­ga och kvinn­li­ga ener­gi­er cirkulerar)
• Avslutningsvis en run­da under tyst­nad (man­ligt och kvinn­ligt har för­e­nat sig och fun­nit tystnad) 

Kanske kom­mer det en dag en poet som kan fånga ting­ets essän­si­a­li­tet i en dikt. Som inspi­ra­tion föl­jer här någ­ra rader:

Håll sta­ven upp­rätt, var Gud enig och stå till ditt ord.
Låt sta­ven föl­ja solens gång och bli lyss­nan­de en del av rundan…*

* I ori­gi­nal: Halte den Stab aufrecht, sei Gott gleich und ste­he zu Deinem Wort. Lass den Stab der Sonne folgen und wer­de hören­des Geschöpf der Runde… (över­sät­ta­rens anmärkning)