Fösingsmåla gård – sångerna

Många var “jam­men”. På fes­ter­na under­höll vi varand­ra med många gång­er impro­vi­se­ra­de sång­er till ankom­pan­je­mang av trum­mor, gitarr, man­do­lin, flöjt och annat som det gick att få fram ljud ifrån. Vissa tex­ter fast­na­de vi för.

“Jag lyder under ing­en” skrek ju urfö­sing­en Mats Fösse enligt säg­nen. Berättelsen blev ton­satt av Svein Berteusen i sam­band med att kol­lek­ti­vet skul­le vrä­kas. Melodin gick i E‑moll och hade en medel­ti­da klang.

Image by Ri Butov from Pixabay

Gården ägdes av Lunds stift som tog avkast­ning­en från skogs­mar­ker och arren­de. Under 1970-talet arren­de­ra­des går­den av Patrik Engström. Tillsammans med hust­run Inger bedrev de så kal­lad fri­vård. Ungdomar, främst från Stockholm, kom och bod­de där för att kun­na kom­ma på föt­ter och bli fria från miss­bruk. Några av dem hade ock­så annan kri­mi­nell belast­ning, men alla fick de chan­sen genom något som het­te para­graf fjor­ton. Familjen Engström fick ersätt­ning för sitt arbe­te med ungdomarna.

Patriks peda­go­gik var enkel. Men ovan­lig. Han hade länge hål­lit på med häs­tar. Han när­de dröm­men om att kor­sa fram en slags nor­disk Pinto. Brun-svart-vita häs­tar lik­nan­de de mustang­er som de nor­da­me­ri­kans­ka indi­a­ner­na var kän­da för. Rosita het­te den märr var­i­från des­sa kusar skul­le komma.

Ungdomarna fick allt­så vara med Patrik och lära sig att skö­ta häs­tar, rida, köra vagn och dra hem ved ifrån sko­gen. De fick hug­ga ved, och alla skul­le hjäl­pas åt med de dag­li­ga syss­lor­na samt under­håll på går­den. För att kun­na hål­la ihop allt på går­den anställ­de han ibland ock­så medhjälpare.

Patrik hade fler dröm­mar: han vil­le gå till Kebnekaise med sina häs­tar. Men han skul­le vara väl för­be­redd och gjor­de många kor­ta­re och läng­re turer med häst och vagn runt i nor­ra Blekinge och Småland.