Lofoten 1982–1983

Fiske och liv på Lofoten

Bilder och minnen från en svunnen epok

Lofotfisket har en lång historia. Det har varit betydande för lokalbefolkningen sedan urminnes tider och redan på 1000-talet blev torrfisken en betydande handelsvara. I början av 1300-talet exporterades uppemot 3000 ton årligen. Av politiska orsaker gick exporten ned under medeltiden. (Läs mer på Norska Wikipedia.)

Fisken är en torskfisk och kallas Skrei. Den lever mestadels under året i mer nordliga farvatten som Barentshav. Under senvintern och våren tar den sig ned till Västfjorden som ligger mellan Lofoten och det norska fastlandet där den leker på den så kallade “eggen”, kanten mellen det grundare och de djupare vattnen, där temperatur och salthalt är gynnsam.

Även om Lofotfisket har kommit att regleras för artens överlevnad återkommer fiskare varje år för att fånga så mycket det går, och som de får. Fångsmetoderna är med nät, krok och snurrevad. Den senare är hårt reglerad eftersom det på bara ett “kast” kan inbringa lika mycket fisk som en mindre båt kan hämta under hela säsongen. Fiske med trål är av sammal skäl inte tillåtet alls.

Till traditionen hör också att hyra en så kallad “rorbua”. Ett enklare hus i anslutning till fiskehamnen. Förhållande var enkla och knappast bekväma, men kanske ett bättre alternativ än att sova ombord.

Lockande äventyr

Johan Bojer kom 1921 ut med boken Den sidste viking, på svenska Den siste vikingen (Atlantis 1979). Det är en äventyrlig historia där vi får följa några fiskare i öppen båt och hur de kämpar hav och vind med bara segel och åror, i stark konkurrens med alla andra som tagit sig till Lofoten för att pröva lyckan. Boken skidrar också det blir strid med de större och ångdrivna fartygen i Slaget i Trollfjorden.

Under 1970 och 80-talen blev det populärt bland några, främst yngre män men också kvinnor, att pröva lyckan på Lofoten. Gick det inte att få plats på en fiskebåt fanns goda möjligheter att jobba på något fiskbruk. Några kom också från fjärran länder.

Nästan alla bilderna här är tagna av Sören Engzell under Lofotfisket i Stene 1983. Jag själv kom dit året innan tillsammans med Catharina och våra två barn. Skepparen Leif Johansen på Falken, en danskbyggd kutter från 1924 utrustad med en encylindrig motor från 1950-talet var inte främmande med att ha svenskar ombord. Det hade han gjort under flera år även om andra fiskare tyckte han var konstig och kanske dum. Svenskar stod inte högt i kurs men visade det sig att man skötte sig kunde man komma att accepteras av flera.

Påväg hem i höjd med Äsøa. Vi hade ännu en dag fått vända om när inte nattens kuling velat lägga sig.

Fem år tidigare var Jon Liljefors besättningsman på Falken. (Se också om Med Havörn i Österled 1992och om Aluett.) 1982 på sommaren kom Leif Johansen och hälsade på Jon och dennes familj i Blekinge. Där träffade jag honom och frågan om han hade plats på båten slank ur mig. När Leif var hemkommen till Stene ringde han upp och hälsade mig välkommen redan samma höst.

Familj och hund fick följa med. En moderniserad rorbua stod till vårt förfogande. Hösten var min lärotid. Jag fick lära mig båten och vi fiskade både med nät, lina och pilk. Catharina fick pröva på livet som fiskarhustru i den lilla rorbuan som stod på ben ut i havet. Dasset, också detta på ben, sköttes av tidvattnet som tidvis växlade med över tre meter. Den halvautomatiska tvättmaskinen stod på gången, en ouppvärmd del av buan. Färskvatten som kom från fjället Stenetind hämtades från en slang som halades upp ur sjön där den låg för att inte frysa. I buan höll vi värmen med en oljekamin, sov gjorde vi under plåttaket på sovloftet. Måsarna tyckte nog att det lät trevligt när de hoppade omkring på taket om söndagsmorgnarna.

På bilden ses Leifs “agnarbua”, fiskebod. I bakgrunden till höger rorbuan vi bodde i. Där skymtar också buan där Jens och Sören bodde.

Allt fiske regleras av kvoter och hur mycket var och en skulle tillgodoräkna sig av fångsten räknas i “lotter”. Detta gällde också sillfisket och för att vi skulle kunna bärga så mycket som möjligt och kunna avyttra det lagligt, mönstrade Leif på både hustrun Vera, sin äldste son och Catharina. Makrillgarnen var relativt stormaskiga och skulle på så sätt fånga den största sillen vilken gav ett högre kilopris. Barnen fick också följa med och vi tuffade upp någon timme norr om Stamsund. Garnen förseddes med flöten av tjugofemliters plastdunkar. Vi satte dem i en skyddad vik ganska långt in mellan kobbar och skär. Tidigare under hösten när vi fiskat inomskärs, var det inte ovanligt att där satt en och annan sill i garnen även om det inte var dem vi var ute efter. Vi satte de fyra garnen – tillsammans kanske åttio meter och styrde kosan hemåt. Men innan vi hann bort dök dunkarna. Det var som om det var en val som tagit dem med sig i djupet. Men inte. De guppade strax upp och väl framme för att kika på dem – det var ganska grunt – tyckte vi oss skönja att det satt något glittrade i dem. Meningen var att vi skulle gå dit nästa morgon men nu var det bara att dra upp dem för att se om det var någon sill. De var så fulla att det bitvis inte verkade vara en maska ledig. Vi håll på att ta ur garnen ända till det mörkande och däcket var översvämmat med sill. Fiskelådorna räckte inte till på långa vägar. Vi tuffade hem, lämnade kvinnor och barn, lastade ombord fler fiskelådor och fortsatte till salteriet i Ballstad. Hela turen dit som tog en trekvart var jag sysselsatt med att skyffla sill i lådor. Där var nog någon låda mer än det borde men det läste sig som många andra affärer mellan fiskare och bruksägare. Det årets sillfiske var alltså avklarat på en dag.

På bryggan utanför buan agerar Snälle-Stefan som var på besök tillsammans med Vidar, Catharina, Karin och hunden Ganäsh fiskarfamilj för några turister från den franska staden Colmar.

Julen 1982 firade den lilla fiskarfamiljen hemma i Sverige. Med på tåget tillbaka var då också Jens Möllholm och Sören Engzell. I Narvik tar vi lokalbåten Skogø till Svolvear för byte till Hurtigrutten. Priset för “lokalbiljetter” på den tiden skilde sig från det turister betalar för en längre tripp med de fasionabla kryssningsfartygen. En “hållplats” söder ut i Stamsund blev det dags att kliva iland igen.

Vi blir hämtade med bil och de nytillkomna besättningsmedlemmarna blir inkvarterade i sin bua volken mer liknar dem i äldre tider.

Interiörbild från Jens och Sörens bua. Det var till att elda i kaminen när den elektriska stödvärme inte räckte till.

Jens hållande en “två-nätterstorsk”. Nattstånden fisk var mer eller mindre levande när vi drog dem ombord.

Sören vid dragnigen. Näten vinjades upp över en hydraldriven kapstan och föstes akter ut i en ränna i takt med att fisken “tinades av”, tog loss ur näten. I bakgrunden står Leif och Dag.

Det traditionella vår-vinter-fisket kommer igång så snart skreien tagit sig in i Västfjorden för att leka. Nu var vi fyra i besättningen och Jens och Sören skulle sätta sig in i hur fisket gick till. Innan det riktigt kom igång gjorde vi några kortare turer för att pröva på. Två av dessa kom särskilt att sätta sina spår:

Vi hade just dragit upp garnen ur sjön. Där blev inte mer än några ynkliga fiskar och garnen fick följa med tillbaka då Leif inte ansåg att där inte var lönt att sätta ut dem igen. Vi hade inte mer än tuffat oss hemåt förrän en ordentlig motvind började ta i. Vanligtvis betydde det inte så mycket eftersom det var frånlandsvind och sjön då inte hunnit torna upp sig så mycket. Men fallvinden från Steinetind, det 500 meter höga fjället vid vår hemmahamn, tryckte upp enorma vågor. Det kändes overkligt och det som vanligtvis brukade ta tjugo minuter visade sig till sist ta över två timmar som vi stod där alla tre ihopkurade i styrhuset.

“Någon får dra igen lugardörra!” säger Leif. Någon blev jag som beordrades att invänta Leifs klartecken för att ta mig över däcket som vid varje våg vi bröt förvandlades till ett vågrätt vattenfall. Kommandot kom, styrhusdörren slogs upp och jag tog mig de få stegen över däck där jag precis hann huka mig in under kappen till lugarlejdarn innan nästa sjö vräkte in. Just som jag skulle dra igen och haspa dörren fick jag syn på våra räddningsdräkter i en överslaf där nere. Jag sträckte mig ner, greppade en och höll upp den så att Leif skulle se den. Hans blick som hela tiden var riktad för över, sänktes för ett ögonblick mot mig. Men han skakade på huvudet och jag stängde för att så stå kvar under kappen och invänta det korta uppehållet mellan två översköljningar. Leif skakade på huvudet några gånger till så att jag skulle begripa att jag fick vänta. Så kom nickningen och jag tog sprången tillbaka mot styrhuset. Jens och Sören öppnade dörren och med stadiga grepp om min regnrock drog de mig in just som den följade vågen försökte ta tag i mig om benen.