Moder Jord
av Percy Andersson

Om Moder Jordkollektivet.

1968 var ett år då det hän­de ovan­ligt myc­ket både ute i värl­den och hem­ma omkring. Vi var många som vid den tiden upp­lev­de en befri­an­de käns­la av att det inte var ödes­bun­det tvung­et att accep­te­ra och inrät­ta sig i det eta­ble­ra­de sam­häl­let. Folk bör­ja­de på ett mera påtag­ligt sätt pro­te­ste­ra mot uppen­ba­ra dum­he­ter och orätt­vi­sor och man tala­de om och sök­te alter­na­ti­va sätt att leva och arbeta.

Vid den tiden var vi en grupp vän­ner som vil­le hit­ta något att göra som dels kun­de för­sör­ja oss och som sam­ti­digt kun­de ge oss till­freds­stäl­lel­se och arbets­gläd­je. Vi var intres­se­ra­de av vege­ta­risk mat, bio­dy­na­misk odling, yoga, musik, kos­mo­lo­gi, hant­verk av oli­ka slag och av män­ni­skan sam­häl­let och världen.

Efter en lång­sam och inne­hålls­rik pro­cess blev det maten som vi sat­sa­de på. Vi för­stod att det kun­de ge både arbe­te och för­sörj­ning åt en väx­an­de ska­ra vil­je­star­ka människor.

Det skul­le ge folk i byg­den till­gång till rena­re och fris­ka­re mat och jord­bru­kar­na run­tom­kring skul­le få avsätt­ning för sina bio­dy­na­miskt eller bio­lo­giskt odla­de produkter.

Vår förs­ta kvarn kon­stru­e­ra­des och bygg­des efter en gam­mal och enkel prin­cip. Vi sål­de mjöl, ris, bönor och örter. Då var vi 5 vux­na som bod­de i ett fint gam­malt kor­svir­kes­hus uppe på Linderödsåsen i Skåne. I ladan väg­de vi upp och pake­te­ra­de våra produkter.

Det var myc­ket som behöv­de göras och alla var fullt sys­sel­sat­ta i vår gemen­sam­ma verk­sam­het sam­ti­digt som vi hade gott om tid över till and­ra intres­sen och göro­mål. Vi vil­le inte växa och bli för många under den tiden men vi hade myc­ket och nära kon­tak­ter med många and­ra som var intres­se­ra­de av vårt sätt att leva. Vänner eta­ble­ra­de kol­lek­tiv med oli­ka inrikt­ning­ar på and­ra plat­ser och vi byt­te varor, tjäns­ter och erfa­ren­he­ter. Det kän­des rätt att söka och genom­fö­ra natur och livs­vän­li­ga­re for­mer att leva och arbe­ta. Våra dagar genom­sy­ra­des av en glad och kraft­full anda.

I Vittskövle gam­la sko­la, någ­ra mil bort finns sedan tidigt 60-tal Amerika-kol­lek­ti­vet och med det som bas hit­ta­de ytter­li­ga­re en grupp till trak­ten och star­ta­de Källslund-kol­lek­ti­vet, ock­så i Vittskövle. Detta blev sedan ProVie-kol­lek­ti­vet som skaf­fa­de en gård i Everöd där man för­sörj­de sig på läder­hant­verk. Vid flyt­ten åter­vän­de Leonard som var en av ini­ti­a­tiv­ta­gar­na i Källslundgruppen till Köpenhamn och blev en av de förs­ta som bosat­te sig på Christiania.

1973 hade vår verk­sam­het vux­it och vi såg oss om efter en gam­mal kvarn och lite mark. Längs Vramsån mel­lan Linderöd och Nävlingeåsen har det fun­nits många kvar­nar men nu var det endast en som var i bruk. Lite läng­re upp längs ån fann vi Forshults kvarn med till­hö­ran­de 15 tunn­land äng, skog och åker­mark. Kvarnverksamheten var ned­lagd sedan fem­ton år till­ba­ka men en del maski­ner och vat­ten­tur­bi­nen fanns kvar. Förutom själ­va kvarn­bygg­na­den som är i två plan finns det gam­la bonings­hu­set, nume­ra kal­lat Vita Huset och ett annat hus kal­lat Palatset. Alldeles intill kvarn­bygg­na­den lig­ger ett två­vå­nings­hus i trä som redan från bör­jan fick inrym­ma snic­ke­ri och meka­nisk verkstad.

Detta inne­bar en ny peri­od och ett genom­gri­pan­de arbe­te tog sin bör­jan. Under ett halvt år kun­de vi inte pro­du­ce­ra myc­ket utan ägna­de oss huvud­sak­li­gen åt att upp­rus­ta kvar­nen och bygg­na­der­na. Vi gjor­de täta besök på ner­lag­da kvar­nar och hos skrot­hand­la­re för att fin­na maskin­de­lar och mate­ri­al. Det vi inte fann där till­ver­ka­de vi själ­va i vår verkstad.

Så små­ning­om bör­ja­de hju­len snur­ra på Forshults Kvarn och vi bör­ja­de mala och på and­ra sätt för­äd­la spann­måls­pro­duk­ter. Vårt sor­ti­ment av varor väx­te. Vi odla­de allt mera och arbe­tet tog ald­rig slut. Många män­ni­skor kom till oss och vil­le vara med, eller bara tit­ta. En del hade svårt att för­stå att vår situ­a­tion berod­de på var och ens med­ver­kan och ansvar. Andra var ini­ti­a­tiv­ri­ka och tog del på ett menings­fullt sätt. När vin­tern kom hade vi bli­vit fler och vi var många erfa­ren­he­ter rikare.

Vintern 1975–1976 var hän­del­se­rik. Mycket blev gjort. Det var full fart på pro­duk­tio­nen i kvar­nen, i köket och på and­ra plat­ser sjöd det av liv och verk­sam­het. Verkstaden väx­te så att vi kun­de under­hål­la och repa­re­ra kvar­nens maski­ner, våra for­don och and­ra gre­jor. Nu var vi ca 10 vux­na och 3 barn som bod­de i Vita Huset och i Palatset. ProVie-kol­lek­ti­vet hade efter en explo­sions­ar­tad utveck­ling pas­se­rat sin blom­ning men knop­pat av sig en grupp män­ni­skor som nu bör­jat för­verk­li­ga idén om ResandeFolket-Vagnsamhället. Nu kom dom med gam­la cir­kus­vag­nar och ombygg­da bus­sar och gjor­de läger på äng­en i anslut­ning till husen.

Vi åt gemen­samt i Vita Huset och vid var­je full och ny måne hade vi möten då vi tala­de om allt prak­tiskt som skul­le göras och om vad vi vil­le med våra liv och vårt arbe­te. När våren kom blev vi inva­de­ra­de av många slags män­ni­skor och snart var vi ca 35 vux­na och 12 barn som bod­de på alla upp­tänk­li­ga sätt och plat­ser. Det var fan­tas­tiskt med alla hän­der som kun­de ta i, men ibland var det svårt att fin­na ord­ning och idé i det som sked­de. Det var ett utmärkt till­fäl­le att öva sig i tåla­mod, så det gjor­de vi.

Till hös­ten hade vi mas­sor av halv­fär­di­ga bygg­na­der och många pla­ne­ra­de pro­jekt som inte kom­mit igång. Vi hade en full grön­sak­skäl­la­re och det bod­de folk över­allt. Vi gjor­de vik­ti­ga erfa­ren­he­ter och kanske var­dags­li­vet, som det nu ted­de sig, påskyn­da­de att vi tving­a­des se kla­ra­re, ärli­ga­re och vara mer mänsk­li­ga, i ordets bäs­ta bemär­kel­se. När vin­tern kom var vi ca 16 vux­na och 8 barn. Vi kom varand­ra och vår situ­a­tion närm­re. Det togs ini­ti­a­tiv och myc­ket prak­tiskt blev genom­fört. Vi hade bli­vit kri­tis­ka mot allt för myc­ket prat och pla­ne­ring. På många sätt blev vi star­ka­re under den­na snö­i­ga och ibland kal­la vinter.

1977 snur­rar kvarn­hju­len för fullt. De som pac­kar pro­duk­ter gör det tre dagar i följd och byts sedan av utav and­ra. Linc, Gunnar och Sigmund ren­sar och maler säden. Chris tryc­ker eti­ket­ter till för­pack­ning­ar­na och skö­ter kon­tors­gö­romå­len med hjälp av fle­ra. Hushållet sköts av 2 per­so­ner som är intres­se­ra­de av mat­lag­ning och som tar hand om disk och städ­ning av mat­rum och kök. Efter en vec­ka byter man per­so­ner. Det finns sex grup­per vil­ket inne­bär att man arbe­tar med det­ta en vec­ka utav sex. Det blir bra mat och medan man job­bar med det­ta har man ock­så sär­skilt bra kon­takt med bar­nen eftersom dom har sitt rum i anslut­ning till kök och matrum. 

Grundstommen i kost­hål­let utgörs av korn, vete, råg och ibland ris och bove­te. Till den kok­ta säden använ­des grön­sa­ker från egna odling­ar­na i många oli­ka for­mer. T.ex. kokt, stekt, bakat, rått, gra­täng­er, suff­lé­er, pajer, sal­la­der, såser, mos och mera. Bönor och ärtor används ca två gång­er i vec­kan och soja­bö­nor endast i form av sojas­ås och miso. Potatis används spar­samt och kött inte alls. Det hän­der att det står fisk på bor­det men det är sällan. 

Äpplen och äpp­le­mos används med stor aptit. Apelsiner köper vi ibland men mera säl­lan bana­ner. Vi för­sö­ker äta det som finns omkring oss just när det är moget och färskt. Under som­ma­ren sam­las vil­da örter som tor­kas för att sedan använ­das till te och på and­ra sätt under vin­tern. Vi odlar vårt köks­be­hov av kul­ti­ve­ra­de örter och kryd­dor, vi gör surkål och mjölk­sy­rar grön­sa­ker, äpp­len skärs i tun­na ski­vor och tor­kas. Annat fry­ser vi in. I vårt grön­saks­land ingår bland annat morot, lök, röd­lök, röd­be­ta, pur­jo­lök, rät­ti­ka, pota­tis, cel­le­ri­rot, vin­ter­pum­pa, jord­ärt­skoc­ka, vit­kål, röd­kål, brys­sel­kål, kinakål, kål­rab­bi, kål­rot, per­sil­ja, dill, man­gold, spe­nat, träd­gårds­mål­la, vax­bö­nor, bryt­bö­nor, ärtor och bond­bö­nor. Vårt behov av frö och utsä­de har vi för­sökt att odla själv och det har gått över för­vän­tan bra. Trädgården sköts kol­lek­tivt men huvud­an­sva­ret vilar på någ­ra som pla­ne­rar och instru­e­rar. För att lag­ra grön­sa­ker över vin­tern pla­ne­rar vi att byg­ga fär­digt en stor jord­käl­la­re i år. Hittills har vi använt käl­la­ren i Vita Huset och även gjort en stor stu­ka ute på fältet. 

Under åren som gått har vi vid fle­ra till­fäl­len åta­git oss att riva gam­la trä­hus var­i­från vi fört hem vir­ket. Med det­ta mate­ri­al har vi bland annat byggt ett två­vå­nings trä­hus som inrym­mer stall verk­stad tryc­ke­ri foto­labb och bostads­rum. I sko­gen intill äng­en där vag­nar­na står är ett åtta­kan­tigt tre­vå­nings­hus under upp­fö­ran­de. Alla som bor på kol­lek­ti­vet arbe­tar där och ing­en är anställd eller har arbe­te någon annan­stans. Det dag­li­ga arbe­tet är myc­ket vari­e­ran­de. Förutom de syss­lor som har med kol­lek­ti­vets drift och utveck­ling att göra så pågår verk­sam­he­ter inom många oli­ka områden.

Vi syf­tar till att upp­nå en hög själv­för­sörj­nings­grad. Det gam­la sam­häl­lets lös­ning­ar på prak­tis­ka, soci­a­la och mänsk­li­ga pro­blem pas­sar säl­lan våra behov. Därför pågår ett stän­digt ifrå­ga­sät­tan­de, omprö­van­de och nyska­pan­de. Det sen-kapi­ta­lis­tis­ka sam­häl­let som vi vux­it upp i och som vi nu har omkring oss har ska­pat vär­de­ring­ar och före­ställ­ning­ar som ofta häm­mar män­ni­skan och får hen­ne att tro att hon ing­et kan själv. 

Eftersom vi inte tror att poli­ti­ker och leda­re kom­mer att lösa våra, sam­häl­lets och värl­dens pro­blem så har vi kom­mit att blan­da oss i allt fler arbets­om­rå­den. Vårt tryc­ke­ri har utrust­ning för off­set­tryck, sil­kscreen och sten­ci­le­ring. Vi har lärt oss byg­ga och repa­re­ra vag­nar och hus. Vi repa­re­rar våra for­don, byg­ger spi­sar och appa­ra­ter av oli­ka slag. I så hög grad som vi förmår så till­ver­kar vi själv det vi behö­ver. Garn fär­gas och klä­der sys. Vi för­kov­rar oss i kropps och häl­so­vård och vi för­sö­ker fin­na bra for­mer för att leva och arbe­ta till­sam­mans. Ännu är myc­ket ogjort.

På byggsidan skall fle­ra bonings­hus upp­fö­ras lik­som bastu, tvätt­stu­ga, musik och medi­ta­tions­rum, skol­bygg­nad, spann­mål­stork, fler toa­let­ter och vedbodar.

Vagnslägret har vux­it till att omfat­ta 2 bus­sar och 10 vag­nar som används som boen­de och arbets­lo­ka­ler. Vi har även trak­to­rer och and­ra drag­for­don för att kun­na trans­por­te­ra vag­nar­na. En grund­läg­gan­de tan­ke bakom idén Resandefolket-Vagnsamhället är att ska­pa en funk­tio­nell arbets & boen­de­si­tu­a­tion som inte är bun­det till sär­skild plats. 

Det är ock­så ett sätt att kom­plet­te­ra redan befint­li­ga bygg­na­der och verk­sam­he­ter, sam­ti­digt som man behål­ler möj­lig­he­ter­na att lätt och bil­ligt kun­na änd­ra och anpas­sa sin närmil­jö efter det man gör och fin­ner vara bäst. På som­ma­ren använ­der vi en del av vag­nar­na då vi med­ver­kar på fes­ti­va­ler mil­jö­lä­ger och lik­nan­de. En trak­tor drar två vag­nar och då har vi ofta en kom­bi­ne­rad köks- och bostads­vagn och en stor last­vagn med oss.

Från vag­nar­na byg­ger vi ut presse­ning­tak och stäl­ler upp arbets- och ser­ve­rings­bord där­un­der. På last­vag­nen trans­por­te­rar vi sto­ra ved­spi­sar och annan utrust­ning. Våra gul­rö­da vag­nar och brin­nan­de eldar är ett upp­märk­sam­mat och upp­skat­tat inslag i många sammanhang.

Vår fes­ti­val­sop­pa består av säd bönor örter och kryd­dor, där­till har vi hem­ba­kat bröd, färs­ka gräd­da­de tunn­bröd, sal­la­der, äppel­must och varmt ört­te. Till fes­ti­va­ler­na bru­kar vi även göra en godis­bland­ning av rus­sin nöt­ter dad­lar mm. 

Vid des­sa till­fäl­len för­sö­ker vi ock­så att under­stöd­ja kom­mu­ni­ka­tion och infor­ma­tion inom vik­ti­ga områ­den genom att ha med oss utställ­nings­ma­te­ri­al böc­ker och tid­skrif­ter. Sång och musik ingår ock­så i fes­ti­val­ut­bu­det. Det är verk­li­gen ett även­tyr och en totalupp­le­vel­se vid des­sa arrange­mang och ibland känns det som om vi hål­ler på att lära och för­be­re­da oss för en stor folkvandring.

Den utrust­ning vi använ­der har vi under årens lopp fun­nit på skrot­plat­ser eller till­ver­kat själv.

Vi lagar den mesta maten i vedel­da­de spi­sar som ger en här­lig doft och med­ver­kar till att sät­ta en natur­lig prä­gel på hela händelsen.

Vi för­sö­ker inte att påver­ka and­ra att vara eller göra som vi, men vi hop­pas att vårt sätt att leva och vara verk­sam­ma skall inspi­re­ra and­ra till att söka nya vägar och fin­na livs och verk­sam­hets­for­mer som bätt­re pas­sar män­ni­skan och värl­den än det nuva­ran­de rov­drifts­sam­häl­let gör. Vi tar del i kur­ser och semi­na­ri­er och bedri­ver stu­di­er som vi hop­pas skall stär­ka och för­dju­pa vår insikt om livets väsentligheter. 

Berättelsen om det som har hänt kun­de göras myc­ket läng­re. Inför det som är, och skall hän­da, vill vi vara dyna­mis­ka och öpp­na. Många av de pro­jekt som vi vill skall för­verk­li­gas har vi ännu inte kun­ska­per kraft och resur­ser till och tar tack­samt emot hjälp och idéer från er som vi ännu inte mött Sådana pro­jekt är bland annat: instal­la­tion av vat­ten­tur­bin­dri­ven elge­ne­ra­tor, byg­gan­de av hygi­e­nan­lägg­ning med bastu dusch tvätt och toa­lett, oli­ka bygg­na­tio­ner, elin­stal­la­tio­ner, sol och vind­kraft­verk, väg­byg­ge och myc­ket mera.

Vi hop­pas att ni på det­ta sätt fått en käns­la av vad vi syss­lar med och strä­var till. Vi kom­mu­ni­ce­rar gär­na mera.