Karavanen – av Dag Persson

“Sanningen om Karavanen?”
av Dag Persson

Upprinnelsen till Karavanen är svår att här­le­da. Eller inte? Historien kan berät­tas på oli­ka sätt. Ibland delas min­ne­na och i gläd­je. En annan gång väc­ker de käns­lor som någon för­sökt att glöm­ma. Det här är ett för­sök till en kort, något avska­lad beskrivning.

Det fanns oli­ka “falang­er” av Karavanen. En som gjor­de en motor­dri­ven kara­van och en som gjor­de en häst­dra­gen. Det fanns inga mot­sätt­ning­ar mel­lan dem, utan de skul­le göra gemen­sam sak fast på oli­ka vis.

På det sto­ra kol­lek­ti­vet i Skåne var man myc­ket inspi­re­ra­de av “The Farm” i USA. Människorna där hade rest runt i fle­ra sta­ter och till slut fun­nit ett land­om­rå­de där de eta­ble­rat ett alter­na­tivt sam­häl­le. Skrollan hade varit i USA och på ett “ting­mö­te” i Virsryd i söd­ra Småland hös­ten 1977 visa­de han bil­der där­i­från. Ett ting­mö­te var en årli­gen åter­kom­man­de akti­vi­tet som sam­la­de alter­na­ti­va­re ifrån hela Norden. Ofta två gång­er per år. “Alternativare” var det inte många som kal­la­de sig. Folk var sig själ­va helt enkelt.

Vissa av över­ty­gel­ser­na och idéer­na var gemen­sam­ma för de fles­ta som kom till des­sa ting­mö­ten. Alla var på något sätt enga­ge­ra­de i freds- eller mil­jö­rö­rel­sen. Vegetarianism, anti­mi­li­ta­rism, ibland soci­a­lism, var vid sidan om ren ego­ism och ego­cent­ri­ci­tet van­li­ga ismer. Det exo­tis­ka, med lagom dos av de enk­la natur­fol­ken blan­dat med ett sökan­de efter det and­li­ga var för de fles­ta ett mås­te, allt i ett hopp­löst roman­ti­se­ran­de av gam­la tiders jord­bruk och självhushåll.

De ame­ri­kans­ka ung­do­mar­na hade farit runt i gam­la bus­sar. Vi gjor­de allt­så resan med vag­nar och trak­to­rer, eller med häst och vagn. “Hästafolket” hade sin vik­ti­gas­te bas på Fösingsmåla gård i mel­lers­ta Blekinge, och det var där­i­från häs­ta­ka­ra­va­nen utgick.

Att det skul­le bli en resa viss­te nog fle­ra innan. “Jordfonden” hade bil­dats och peng­ar sam­la­des in. Inom den svens­ka alter­na­tiv­rö­rel­sen hade fle­ra för­sökt tidi­ga­re och någ­ra stör­re kol­lek­tiv hade redan bildats.

I Saltsjöbaden spe­la­de ski­van “Jordljus” in och för­tjäns­ten från den skul­le stär­ka fon­den. Musiken, låtar­na och alla de jamen, gjor­de att kom män­ni­skor­na till­sam­mans; sug­ges­tion eller inte – det var här­ligt. Hör musi­ken här »

Så blev det bestämt: vi skul­le vand­ra upp ige­nom Sverige för att fin­na den fria mar­ken. Vi viss­te att det fanns avfol­ka­de byar som skul­le kun­na fungera.

Hur idéer och tan­kar spred sig är inte lätt att för­kla­ra. Där fanns infor­mel­la kon­takt­nät och vi rör­de myc­ket på oss. Hälsade på oli­ka kol­lek­tiv, hjälp­te varand­ra och ställ­de till med fest. Kanske var vi mer rör­lig än idag. Det var ock­så and­ra eko­no­mis­ka för­hål­lan­den där små inkoms­ter räck­te gott när utgif­ter­na inte var så sto­ra. Att hyra en avstyc­ka­de gård kos­ta­de inte mer än ett par, någ­ra hund­ra kro­nor i måna­den. Ibland ing­et alls mot att man höll mar­ken öppen och under­höll bygg­na­der­na. Det gick ock­så för det mesta bra att lif­ta runt. Riskerna för rån, våld eller våld­täkt var för­mod­li­gen mind­re än idag; bilis­ter­na våga­de ju fak­tiskt stan­na. Att det kom någon och häl­sa­de på, kanske flyt­ta­de in för en vec­ka – eller bosat­te sig var inte ovan­ligt. Att gäs­ter och redan bofas­ta inte kän­de varand­ra sedan innan var säl­lan något hinder.

Jag hade flyt­tat ner till Fösingsmåla hös­ten innan där jag bosat­te mig i läg­ret vid rågåkern till­sam­mans med Jon, Else, Olov, barn, häs­tar och hun­dar. När vin­tern tog i flyt­ta­de vi in på går­den i det då nybil­da­de kol­lek­ti­vet. (Läs mer om det­ta på sidan om Fösingsmåla.)

Allt eftersom våren fram­skred flyt­ta­de fler in. Några hade lik­som jag häst och sam­va­ron kom att kret­sa kring sköt­sel av häs­tar­na, inkör­ning. Det kom and­ra som ock­så höll på med häs­tar och häl­sa­de på. Det kun­de kom­ma sig att vi red ut ett helt gäng med och drev omkring som ett vilt gäng, lek­te och jaga­de varand­ra. Vi hjälp­te varand­ra med att köra in de häs­tar som behöv­de det. Särskilt Patrik Engström, som arren­de­rat går­den innan dela­de med sig av sina kun­ska­per, sin gläd­je och ent­husi­asm. (Mer om honom under “Fösingsmåla”.)

Per Örnmarker kom dund­ran­de med sin häst Gumman och vagn från kol­lek­ti­vet Moder Jord. Han inve­ste­ra­de i hings­ten Frej och kör­de efter det “två­bets”. Hans vagn för­vand­la­des till en racer. Ivrig som han var, vän­de han åter till Skåne och Lisa för att sedan kun­na anslu­ta när vi and­ra var fär­di­ga. Per dri­ver idag, 2020, ett sko­ma­ke­ri i Sjöbo. Hantverket har han hållt på med i många år och var ock­så något som bidrog till för­sörj­ning­en då han och Lisa bod­de på Höberg i fjäl­len. En av de nord­li­gas­te plat­ser­na som någon kara­va­nist kom att ham­na på. (Vi ser fram emot att få höra hur det var där uppe.)

Förste april 1978 bjöd “Hästafolket”, som fle­ra i Fösingsmåla-kol­lek­ti­vet valt att kal­la sig, in till “Sagofolksmöte”. (Se bil­den ovan.) De som befann sig på ett boen­de­kol­lek­tiv i Göteborg, eller träf­fa­de någon i ett inköpskoo­pe­ra­tiv i Stockholm, och fick höra talas om att det­ta blev nyfik­na och stack dit. Vi blev fler.

Nu hade det dra­git ihop sig. Karavanen var ett fak­tum. Iväg skul­le vi, så snart alla var kla­ra och det kun­de fin­nas bete till häs­tar­na längs vägen. Den fem­te maj skul­le vi så bege oss iväg. Men, Moiras vagn dig­na­de under las­ten och fick byg­gas om. Dagen efter bar det av.

Listan över oss som skul­le ge oss iväg – folk, djur och eki­page – har kanske, likt en annan, blek­nat med åren. Redaktionen tar tack­samt emot upp­lys­ning­ar från någon som var med. Så här minns jag de som utgick ifrån Fösingsmåla nu:

• Moira, dot­tern Anna, Patriks häst Fösing som drog. Hängade på svaj sprang Moiras ung­häst Heidi
• Patrik och Kersti drogs av Sitting Bull.
• Marie Vidén med Clary ombord drogs av Bruja.
• Catharina kör­de Getvagnen.
• Olof kör­de med Kim.
• Dag kör­de Munter.
• Vilka gick och cyklade?

Det kommer mera.