Karavanen – av Dag Persson

"Sanningen om Karavanen?"
av Dag Persson

Upprinnelsen till Karavanen är svår att härleda. Eller inte? Historien kan berättas på olika sätt. Ibland delas minnena och i glädje. En annan gång väcker de känslor som någon försökt att glömma. Det här är ett försök till en kort, något avskalad beskrivning.

Det fanns olika “falanger” av Karavanen. En som gjorde en motordriven karavan och en som gjorde en hästdragen. Det fanns inga motsättningar mellan dem, utan de skulle göra gemensam sak fast på olika vis.

På det stora kollektivet i Skåne var man mycket inspirerade av “The Farm” i USA. Människorna där hade rest runt i flera stater och till slut funnit ett landområde där de etablerat ett alternativt samhälle. Skrollan hade varit i USA och på ett “tingmöte” i Virsryd i södra Småland hösten 1977 visade han bilder därifrån. Ett tingmöte var en årligen återkommande aktivitet som samlade alternativare ifrån hela Norden. Ofta två gånger per år. “Alternativare” var det inte många som kallade sig. Folk var sig själva helt enkelt.

Vissa av övertygelserna och idéerna var gemensamma för de flesta som kom till dessa tingmöten. Alla var på något sätt engagerade i freds- eller miljörörelsen. Vegetarianism, antimilitarism, ibland socialism, var vid sidan om ren egoism och egocentricitet vanliga ismer. Det exotiska, med lagom dos av de enkla naturfolken blandat med ett sökande efter det andliga var för de flesta ett måste, allt i ett hopplöst romantiserande av gamla tiders jordbruk och självhushåll.

De amerikanska ungdomarna hade farit runt i gamla bussar. Vi gjorde alltså resan med vagnar och traktorer, eller med häst och vagn. “Hästafolket” hade sin viktigaste bas på Fösingsmåla gård i mellersta Blekinge, och det var därifrån hästakaravanen utgick.


Att det skulle bli en resa visste nog flera innan. “Jordfonden” hade bildats och pengar samlades in. Inom den svenska alternativrörelsen hade flera försökt tidigare och några större kollektiv hade redan bildats.

I Saltsjöbaden spelade skivan "Jordljus" in och förtjänsten från den skulle stärka fonden. Musiken, låtarna och alla de jamen, gjorde att kom människorna tillsammans; suggestion eller inte – det var härligt. Hör musiken här >>

Så blev det bestämt: vi skulle vandra upp igenom Sverige för att finna den fria marken. Vi visste att det fanns avfolkade byar som skulle kunna fungera.


Hur idéer och tankar spred sig är inte lätt att förklara. Där fanns informella kontaktnät och vi rörde mycket på oss. Hälsade på olika kollektiv, hjälpte varandra och ställde till med fest. Kanske var vi mer rörlig än idag. Det var också andra ekonomiska förhållanden där små inkomster räckte gott när utgifterna inte var så stora. Att hyra en avstyckade gård kostade inte mer än ett par, några hundra kronor i månaden. Ibland inget alls mot att man höll marken öppen och underhöll byggnaderna. Det gick också för det mesta bra att lifta runt. Riskerna för rån, våld eller våldtäkt var förmodligen mindre än idag; bilisterna vågade ju faktiskt stanna. Att det kom någon och hälsade på, kanske flyttade in för en vecka – eller bosatte sig var inte ovanligt. Att gäster och redan bofasta inte kände varandra sedan innan var sällan något hinder.

Jag hade flyttat ner till Fösingsmåla hösten innan där jag bosatte mig i lägret vid rågåkern tillsammans med Jon, Else, Olov, barn, hästar och hundar. När vintern tog i flyttade vi in på gården i det då nybildade kollektivet. (Läs mer om detta på sidan om Fösingsmåla.)

Allt eftersom våren framskred flyttade fler in. Några hade liksom jag häst och samvaron kom att kretsa kring skötsel av hästarna, inkörning. Det kom andra som också höll på med hästar och hälsade på. Det kunde komma sig att vi red ut ett helt gäng med och drev omkring som ett vilt gäng, lekte och jagade varandra. Vi hjälpte varandra med att köra in de hästar som behövde det. Särskilt Patrik Engström, som arrenderat gården innan delade med sig av sina kunskaper, sin glädje och enthusiasm. (Mer om honom under "Fösingsmåla".)

Per Örnmarker kom dundrande med sin häst Gumman och vagn från kollektivet Moder Jord. Han investerade i hingsten Frej och körde efter det "tvåbets". Hans vagn förvandlades till en racer. Ivrig som han var, vände han åter till Skåne och Lisa för att sedan kunna ansluta när vi andra var färdiga. Per driver idag, 2020, ett skomakeri i Sjöbo. Hantverket har han hållt på med i många år och var också något som bidrog till försörjningen då han och Lisa bodde på Höberg i fjällen. En av de nordligaste platserna som någon karavanist kom att hamna på. (Vi ser fram emot att få höra hur det var där uppe.)

Förste april 1978 bjöd "Hästafolket", som flera i Fösingsmåla-kollektivet valt att kalla sig, in till "Sagofolksmöte". (Se bilden ovan.) De som befann sig på ett boendekollektiv i Göteborg, eller träffade någon i ett inköpskooperativ i Stockholm, och fick höra talas om att detta blev nyfikna och stack dit. Vi blev fler.

Nu hade det dragit ihop sig. Karavanen var ett faktum. Iväg skulle vi, så snart alla var klara och det kunde finnas bete till hästarna längs vägen. Den femte maj skulle vi så bege oss iväg. Men, Moiras vagn dignade under lasten och fick byggas om. Dagen efter bar det av.

Listan över oss som skulle ge oss iväg – folk, djur och ekipage – har kanske, likt en annan, bleknat med åren. Redaktionen tar tacksamt emot upplysningar från någon som var med. Så här minns jag de som utgick ifrån Fösingsmåla nu:

  • Moira, dottern Anna, Patriks häst Fösing som drog. Hängade på svaj sprang Moiras unghäst Heidi
  • Patrik och Kersti drogs av Sitting Bull.
  • Marie Vidén med Clary ombord drogs av Bruja.
  • Catharina körde Getvagnen.
  • Olof körde med Kim.
  • Dag körde Munter.
  • Vilka gick och cyklade?
Det kommer mera.