Med Havörn i Österled 1992

axplock ur Jon Liljefors bananlådor

Havørn är en 2/3‑kopia av Gokstaskeppet och var det första vikingskepp som sedan kanske 1000 år gjorde resan från Östersjön och Finska viken till Ladoga, Novgorod, Kiev, Svarta havet och Miklagård (Istanbul). Det var 16 meter långt och expeditionsledare var Thor Engøy. Ombord fanns också Jon Liljefors och det är han som berättar till bilderna.

Håll tillgodo med bruket av diverse termer relaterade till sjö-livet. Någon ordlista är inte i sikte.

För den som vill veta mer rekommenderas Att segla i 1200-talets Östersjön av Dag Persson där segling med “Aluett i Kung Valdmars segelled” beskrivs. Online finns den arkeologiska rapporten Vikingar i österled – gamla båtar och moderna färdexperiment av Rune Edberg.

13/6 Helsingfors.

Jan stuvar ballast. Tiljorna utgörs av breda ekplankor. Ingen är lik den andra. De är många, omärkta och passar bara ihop på ETT enda sätt. Ett puzzel! Jag får i uppdrag att märka dem, men på ett sätt som ingen utomstående kan lösa. Inte ens jag begrep koden senare!!!

På hösten 1991 hade vi lämnat henne i Helsingfors, tömd, rengjord och smord med linolja, tjära och terpentin.

Bordrevor skulle tätas, riggen ses över, vanten tjäras och allt lastas på sina rätta platser. Efter två, tre dygns arbete är Havörn äntligen mastad och sjöklar.

Information om fartyget

Havörn är en 2/3 kopia av Gokstadskeppet, som hittades i en gravhög i Vestfold, Norge. Originalet byggdes på 900-talet och är avsedd för strid, en så kallad ”drake”. (Vikingatidens fraktfartyg ”knarren” var fylligare, kunde ta större last, hade en liten besättning och därför bara några få åror. Krigsfartygen tog mindre last, hade större besättning och därför fler åror. Skillnaden syns genast på antalet århål.) Havörns längd 15,6 m, bredd 3,7 m, masthöjd 13 m (en viktig regel är att masten ska rymmas inombords, när den är fälld), djupgående 0,95 m (med ballast), höjd köl/stävtoppar 3,5 m, segelyta 57 m², sjösatt 1985.

Om originalets rigg vet man bara mastens placering i mastfisken och att hon bar ett råsegel. Havörn har försetts med en rigg, som liknar femböringens.

Seglet är högre än brett och överliket kortare än underliket, vilket förbättrar egenskaperna vid segling bidevind. Dessutom kan Havörn bära ett toppsegel, för vilket inga belägg finns, att vikingarna använde. Hon biter ca 60 grader från vindögat. Med avdrift ca 10 grader innebär det ca 70 grader, d v s ca 20 graders vinst per kryssben. Detta har visat sig vara normalt för både gamla råseglare och senare tiders gaffelriggade fraktskutor.

Fortfarande kan man höra någon besserwisser påstå, att vikingarna inte kunde kryssa. Hur i hela friden skulle de i så fall överlevt alla de lästränder, som de mötte under sina vidlyftiga seglatser?! Skulle jag segla 100 nm och hade motvind, så skulle jag stanna på puben, tills vinden vänt! Den effektiva hastighen, räknad rätt mot vinden är inte högre än ca 1 knop! Men en lästrand MÅSTE man kunna hålla undan!!

Havörn är en god sjöbåt, vakar fint, tar inte mycket vatten över sig och går dessutom ibland genom vind utan att dejsa.

Natten 15–16/6 Finska Viken

Busväder i estländska skärgården. Kurs Tallin med Rosa till rors. Pga smala farleder och strömmar körde vi utombordaren, Yamaha 9,9 hk.

Anlände Tallin 16/6. Avgick mot Riga via Muhu 17/6.

Under min frivakt på natten i ösregnet vilade jag under en presenning. ”Purr ut alle man! Vi har tappat propellern!!” Bogsering till Hapsaalu, där vi fick vänta ett par dagar på en ny. Sedan vidare i goväder mot Muhu.

Svensk skolatlas.

Fiskare från Muhu möter med hembryggt öl.

Egentligen totalt förbud mot alkoholförtäring ombord. Men vi får ju inte vara oartiga!

Midsommarfest på Muhu.

Befolkningen har flyttat midsommar ett par dagar för att passa Havörns besök!! Lettländarna begraver rituellt rubeln till förmån för den lettiska kronan. Jan besegrar mig i rövkrok.

Sven-Erik började bygga gokstadsfäringen i Norge

En kopia av en av de småbåtar som fanns på gokstadsfyndet i Norge. Han bilade till den på Muhu och fortsatte till Staraja Ladoga vid floden Volkovs utlopp i sjön Ladoga. Svenske Olov Skötkonungs dotter Ingegerd fick Staraja Ladoga i morgongåva, när hon gifte sig med furst Jaroslav i Novgorod. Sverige och Norge har mycket historia gemensamt med Ryssland. Han rodde sedan vidare söderut på floderna och anslöt till Havörn i Dnjepr. Färingens namn var givet: “Örnungen”!

Muhu-festen fortsatte

OBS en av ”di underjordiske” på huk allra längst t v i bild. ”Hm… en sån båt har jag icke sett här på minst 800 år!”

Rigabukten på väg mot Riga och floden Daugava.

Pga broarna i Riga måste vi fälla masten. Vid medvind drog toppseglet oss uppströms under broarna. Vi rodde upp under den första kraftverksdammen. En strömvirvel kastade Havörn tvärs. Båten drev sidlänges och styråran knäcktes tvärs av mot en sten!

In till kaj vid en övergiven fabrik och limmade ihop de stora ekbitarna.

Hur ska vi lösa problemet med styråran, som ju sticker betydligt djupare än båten?? Vi ska ju ta oss på floderna hela vägen till Svarta Havet!

På fabriken blev vi antastade av en gangster och hans gorilla, som krävde en hutlös ersättning för att vi lagt till där. Till slut gav dom med sig. Var det deras kumpaner, som senare rånade oss i Vitryssland?? En lastbil hämtade Havörn för transport till dammen ovanför kraftverket.

Ovanför kraftverket reste vi åter masten för fortsatt färd mot nya hinder.

Havörn har en havsörn i brons som vindflöjel i masttoppen. Den får inte sättas på plats, förrän masten redan är rest. Det kallas för att ”Mata Örnen”! Här matar Jaerven Örnen.

Kraftverksdamm

Seglar förbi en gammal borg. Den låg tidigare högt över floden.

Nu måste vi lösa problemet med styråran, som ideligen slår i botten. Infästningen i vårtan behölls. Infästningen i SB ripa lossades. I stället fästes en lina i rodret i höjd med ripa. Linans andra tamp fästes tvärskepps i BB ripa, fast med gott slack. Signatet, som användes under segling var ledigt under rodd. Det fästes mitt på linan och straffades akterut av rorsmannen. Vid minsta grundkänning slackade rorsman signatet. Styråran vred sig då runt vårtan och vinklades upp från flodbotten! Rorkulten, som ju normalt stack inombords, fick naturligtvis stickas utombords i stället och manövreras med en långskepps rorkult. (Jmf t ex åttringarna!) Funkade bra ända till Svarta havet. Styråran kunde manövrera båten, även när den var högt uppvinklad.

Rorsmannen fick på köpet en översiktbar plats högt i akterskeppet. Vår hövits Jan tycks trivas bra där! Vi får väl aldrig veta, om vikingarna löste problemet på samma sätt. Men vår experimentella arkeologi visade i alla fall, att metoden fungerar. Kanske bytte vikingarna helt enkelt till mer flodanpassade och flatbottnade båtar.

Här möter vi en kraftig motström, som är omöjlig att ro emot. Vi lånade en liten flateka och fick styrlinor över till bägge stränderna.

En tredje lina, en draglina, drogs ut mitt i strömfåran och säkrades med ett ankare mellan stenarna på botten. Kraften fick linorna att kännas som armeringsjärn!!

Förr i tiden fanns säkert dragdjur tillgängliga på sådana här platser, eftersom floden ju var en viktig transportled. Ett gäng drog och slet i strömfåran. Flera timmar i den iskalla vårfloden.

Färjeläge vid ett vadställe, som troligen har tusenårig historia.

Färjan på väg över för att hämta en gumma.

Vi fortsätter på vårt eget sätt. Vid de grundaste ställena sätts flytvästarna på rumpan. Alla backar in under Havörn. På en given signal lyfts Havörn ett par cm och kan avancera en liten bit. Om igen, om igen, om igen.…… Floden meandrar hela tiden. Den kan vara 100 m bred. Men den farbara flodfåran, som bara är 4 — 5 m bred, meandrar den också! Utanför fåran är djupet endast några dm. Fåran tar alltid ytterkurvorna. Detta innebär, att när den övergår från sväng åt ena hållet till det andra snett över floden, då bildas sandvågor på bottnen. Topparna ligger ett par dm under ytan och dalarna ett par m! Jobba, jobba, jobba.….

Slåtter i Lettland. Hässjorna byggs på två ”A”, som lutas mot varandra med extra slanor vågrät. I centrum bildas en grotta, lagom för 1–2 personer att övernatta i. Problem: Vilka av kanske 50 hässjor var bebodda? Morgonvakten vandrade runt, ropade och piskade hässjorna för att purra besättningen!

Besättningen besöker ofta gårdar, för att fylla på färskvattenförrådet och ev få köpa lite grönsaker. Fattigt. Alla torp har tak av eternit, som innehåller cancerframkallande asbest. Men utan detta i övrigt utmärkta takmaterial, så hade de gamla husen antagligen inte funnits längre! Här bor mor och dotter. Thor och jag springer tillbaka till Havörn efter presenter. Thor ger en bibel på ryska, Jag en limpa Camel.

Sommarkök. Elden i en jordgrop. Järnskiva ovanför med hål för grytorna, som är av aluminium och avsmalnande nedåt. Skorsten av plåttunnor ökar draget. Mycket vedsnål konstruktion!

Vattnet kånkas hem till båten. Vanligtvis skickades två personer iland på spaning efter vatten och mat. Det hände att dessa blev överrumplade av den fantastiska gästfrihet, som mötte oss överallt på landsbygden. Plötsligt var ett bord dukat med allt, som det fattiga värdfolket kunde erbjuda! Att bara vända ryggen till hade varit en skamlig handling! Men Havörn väntade otåligt vid stranden! Inga mobiltelefoner. Två nya spejare skickades iland för att söka efter de första. Två nya tallrikar sattes omedelbart fram….. Vi fick aldrig betala för det, som vi tog med ombord. Någon gång kunde vi lämna en dollar, men bara om vi garanterade, att det bara var en souvenir!

Och vi ror vidare.

Landskapet var platt och flodens stränder för det mesta täckta av buskage, vilket gjorde det omöjligt att se det omgivande landskapet. Vid den här forsen fanns dock en hög sanddyn.

Här möter vi ett annat historiskt projekt! Historie- och arkeologistudenter prövar ett gammalt sätt att bedriva handel med Riga nedströms vid havet. Varje vår vid högvatten, knopades stockar ihop till flottar. Inte en spik användes, for köparna i Riga skulle kanske såga dem till brädor. Stockarna knopades samman med rep av t ex nässla, hampa, rötter eller djurhudar. Flottarna lastades sedan med allsköns handelsvaror, hantverk, tjära, kött, hudar, honung mm. Väl i Riga såldes allt, även materialet till flottarna. Kanske köpte man ett dragdjur för att få hem bytesvaroma. T ex salt, utsäde, verktyg och vapen och vandrade sedan hem. Floderna, även de vi i dag tycker är små, var viktiga transportleder.

Staden Daugavapils. En bild på torget visar den medeltida borgen Dynaburg några km uppströms. Utanför staden fanns en sovjetisk flygbas. Staden hade öppnats för utlänningar bara ett par veckor tidigare. Tofta från Gotland, som letat efter Havörm längs Daugavas stränder, hade blivit kompis med några ryska flygare. Den lettiska fotogen vi eldade våra kök med var nu slut. Kvaliteten hade varit så dålig, att alla kastruller hade ett tjockt lager av sot. Men Toftas flygarkamrater fixade några dunkar flygbränsle! Inte en fläck på kastrullerna efter detta! Här blev Havörn med besättning välsignad för god fortsatt resa av stadens präst. Bara en liten parentes om hur Tofta och jag möttes för första gången: Havörn kämpar sig långsamt mot strömmen under rodd. Strandbuskarna vajar till och en kraftig, rödbrusig, man vadar ut i floden. Hans gotländska tordönsstämma når oss:
   “Finns det någon Liljefors ombord?”
   “Ja”, piper jag. “De e Jag.”
   “Jag har brev till dej från din mamma!”

Resterna av borgen Dynaburg.

Vårt läger i Dynaburgs ruiner.

En av de vanligaste frågorna vi får är:
“Har ni toalett ombord? “Jon “Ballstad” var en lat men freidig man, som aldrig lämnade en replik obesvarad. Men lite blyg för att sätta sig på ripa. När han mönstrade av i Odessa, sa han:
“När jag kommer hem får jag tänka mig för – så jag inte går ut och sätter mig på balkongräcket!”

Landgången har dubbla funktioner. Dels hindrar den besättningsmän med solsting från att desertera. Dels hindrar den vodkastinna besökare att ta sig ombord.

Vikingaspagetti. Grytan är en kopia från Gogstadskeppet. Den är av plåt och nitad. Men eftersom den läcker, brukar vi täta den med ett kok gröt, innan vi lagar huvudrätten! Grytan hänger i en kedja. Kedjan hänger i en hopfällbar tre-fot, smidd med örnklor för att säkra greppet mot underlaget. Diskussioner finns, huruvida grytan på vikingatiden användes för att koka mat i eller om den tjänade som eldstad.

Ibland seglar vi. Sista gången vi hade masten rest under flodfärden, höll vi på att ramma en elkabel!

Vid Kraslava i östra Lettland, blev floden Daugava for grund. Denna torra sommar 1992 var det ovanligt lågt vattenstånd i floderna. Ett syfte med expeditionen var att utröna, om det överhuvud taget gick att med ett havsgående vikingaskepp, ta sig mellan Ostersjön och Svarta Havet. Man kanske lämnade skeppet vid flodmynningen och tog sig vidare med flodbåtar? Vi tog alltid iland och sjösatte Havöm för hand. Med rumpan under som alltid! Landtransporter däremot sköttes av maskiner.

En droppe i havet!

Vägbroarna framför oss är för låga. Inte ett öga torrt… Stumparna sattes senare på plats igen.

Från Kraslava vid Daugava i Lettland till Mogilev vid Dnjepr I Vitryssland. Ca 20 mil, tror jag. Först kör vår ryska följebil, den röda Volvon. Sedan den vinglande mobilkranen. Sedan den för lilla lastbilen med den för stora båten. Sist kommer vi i minibussen med vår internationella besättning. Jag hade fått rännskiten! Febrig och svettig. På bordet rullade några korvbitar fram och tillbaka. På vindrutans mittbalk satt ett gäddhuvud som prydnad. När föraren blinkade för att svänga, blinkade gäddans ena öga med!! Han hade monterat lampor i gäddans ögonhålor! Stopp! Jag måste av och skita! På den vitryska gränsen stoppades vi av militärpolis. Inte ett visum hade vi! Diskussionens vågor gick höga. Till slut, hur det nu gick till, så vinkades vi vidare in i Vitryssland. Utan några papper som visade att vi tagit oss in i landet. Och senare inte heller ut ur Vitryssland och till Ukraina. Vilket skulle ge intressanta effekter senare i Kiev, där en del av besättningen skulle mönstra av.

25/7 1992. Ca 40 dagar efter avgång från Helsingfors. Dnjepr – strax uppströms Mogilev i Vitrysland sätter vi Havöm i vattnet igen. Nu har vi medström ända till Svarta Havet!

Det ryms en hel del i vår “tjära brädhög”. Vi är ju också ett tjugotal personer som bor och arbetar ombord.

Svensk Skolatlas

Dnjepr är större än Daugava. Sjömärken längs stränderna visar flodfåran för yrkestrafiken. Allteftersom fåran ändrar läge, får märkena flyttas. Här en arbetsbåt som puffar en pråm framför sig. Fartygen kan vara stora, men är alltid extremt grundgående.

Minns ni färjan i floden Daugava i Lettland? Den lilla flatekan. Det här är en färja i Dnjepr, Vitryssland! Den drivs längs vajrar och allt från hästforor till stora maskiner fraktas.

Med Havörn i Österled 1992