Havörn i Österled 1992


Widget not in any sidebars

Med Havörn i Österled 1992

axplock ur Jon Liljefors bananlådor

Havørn är en 2/3-kopia av Gokstaskeppet och var det första vikingskepp som sedan kanske 1000 år gjorde resan från Östersjön och Finska viken till Ladoga, Novgorod, Kiev, Svarta havet och Miklagård (Istanbul). Det var 16 meter långt och expeditionsledare var Thor Engøy. Ombord fanns också Jon Liljefors och det är han som berättar till bilderna.

BILD 1

Håll tillgodo med bruket av diverse termer relaterade till sjö-livet. Någon ordlista är inte i sikte.

För den som vill veta mer rekommenderas Att segla i 1200-talets Östersjön av Dag Persson där segling med "Aluett i Kung Valdmars segelled" beskrivs. Online finns den arkeologiska rapporten Vikingar i österled – gamla båtar och moderna färdexperiment av Rune Edberg.

Sidan kompletteras underhand.

BILD 1

13/6 Helsingfors.

Jan stuvar ballast. Tiljorna utgörs av breda ekplankor. Ingen är lik den andra. De är många, omärkta och passar bara ihop på ETT enda sätt. Ett puzzel! Jag får i uppdrag att märka dem, men på ett sätt som ingen utomstående kan lösa. Inte ens jag begrep koden senare!!!

På hösten 1991 hade vi lämnat henne i Helsingfors, tömd, rengjord och smord med linolja, tjära och terpentin.

Lägger ballasten ombord på Havörn

Bordrevor skulle tätas, riggen ses över, vanten tjäras och allt lastas på sina rätta platser. Efter två, tre dygns arbete är Havörn äntligen mastad och sjöklar.


Information om fartyget

Havörn är en 2/3 kopia av Gokstadskeppet, som hittades i en gravhög i Vestfold, Norge. Originalet byggdes på 900-talet och är avsedd för strid, en så kallad ”drake”. (Vikingatidens fraktfartyg ”knarren” var fylligare, kunde ta större last, hade en liten besättning och därför bara några få åror. Krigsfartygen tog mindre last, hade större besättning och därför fler åror. Skillnaden syns genast på antalet århål.) Havörns längd 15,6 m, bredd 3,7 m, masthöjd 13 m (en viktig regel är att masten ska rymmas inombords, när den är fälld), djupgående 0,95 m (med ballast), höjd köl/stävtoppar 3,5 m, segelyta 57 m2, sjösatt 1985.

Om originalets rigg vet man bara mastens placering i mastfisken och att hon bar ett råsegel. Havörn har försetts med en rigg, som liknar femböringens.

Seglet är högre än brett och överliket kortare än underliket, vilket förbättrar egenskaperna vid segling bidevind. Dessutom kan Havörn bära ett toppsegel, för vilket inga belägg finns, att vikingarna använde. Hon biter ca 60 grader från vindögat. Med avdrift ca 10 grader innebär det ca 70 grader, d v s ca 20 graders vinst per kryssben. Detta har visat sig vara normalt för både gamla råseglare och senare tiders gaffelriggade fraktskutor.

Fortfarande kan man höra någon besserwisser påstå, att vikingarna inte kunde kryssa. Hur i hela friden skulle de i så fall överlevt alla de lästränder, som de mötte under sina vidlyftiga seglatser?! Skulle jag segla 100 nm och hade motvind, så skulle jag stanna på puben, tills vinden vänt! Den effektiva hastighen, räknad rätt mot vinden är inte högre än ca 1 knop! Men en lästrand MÅSTE man kunna hålla undan!!

Havörn är en god sjöbåt, vakar fint, tar inte mycket vatten över sig och går dessutom ibland genom vind utan att dejsa.


Natten 15-16/6 Finska Viken

Busväder i estländska skärgården. Kurs Tallin med Rosa till rors. Pga smala farleder och strömmar körde vi utombordaren, Yamaha 9,9 hk.

Anlände Tallin 16/6. Avgick mot Riga via Muhu 17/6.

Under min frivakt på natten i ösregnet vilade jag under en presenning. ”Purr ut alle man! Vi har tappat propellern!!” Bogsering till Hapsaalu, där vi fick vänta ett par dagar på en ny. Sedan vidare i goväder mot Muhu.

Svensk skolatlas.


Fiskare från Muhu möter med hembryggt öl.

Egentligen totalt förbud mot alkoholförtäring ombord. Men vi får ju inte vara oartiga!


Midsommarfest på Muhu.

Befolkningen har flyttat midsommar ett par dagar för att passa Havörns besök!! Lettländarna begraver rituellt rubeln till förmån för den lettiska kronan. Jan besegrar mig i rövkrok.


Sven-Erik började bygga gokstadsfäringen i Norge

En kopia av en av de småbåtar som fanns på gokstadsfyndet i Norge. Han bilade till den på Muhu och fortsatte till Staraja Ladoga vid floden Volkovs utlopp i sjön Ladoga. Svenske Olov Skötkonungs dotter Ingegerd fick Staraja Ladoga i morgongåva, när hon gifte sig med furst Jaroslav i Novgorod. Sverige och Norge har mycket historia gemensamt med Ryssland. Han rodde sedan vidare söderut på floderna och anslöt till Havörn i Dnjepr. Färingens namn var givet: "Örnungen"!


Muhu-festen fortsatte

OBS en av ”di underjordiske” på huk allra längst t v i bild. ”Hm... en sån båt har jag icke sett här på minst 800 år!”


Rigabukten på väg mot Riga och floden Daugava.

Pga broarna i Riga måste vi fälla masten. Vid medvind drog toppseglet oss uppströms under broarna. Vi rodde upp under den första kraftverksdammen. En strömvirvel kastade Havörn tvärs. Båten drev sidlänges och styråran knäcktes tvärs av mot en sten!

In till kaj vid en övergiven fabrik och limmade ihop de stora ekbitarna.

Hur ska vi lösa problemet med styråran, som ju sticker betydligt djupare än båten?? Vi ska ju ta oss på floderna hela vägen till Svarta Havet!

På fabriken blev vi antastade av en gangster och hans gorilla, som krävde en hutlös ersättning för att vi lagt till där. Till slut gav dom med sig. Var det deras kumpaner, som senare rånade oss i Vitryssland?? En lastbil hämtade Havörn för transport till dammen ovanför kraftverket.

Ovanför kraftverket reste vi åter masten för fortsatt färd mot nya hinder.

Ovanför kraftverket reste vi åter masten för fortsatt färd mot nya hinder.


Havörn har en havsörn i brons som vindflöjel i masttoppen. Den får inte sättas på plats, förrän masten redan är rest. Det kallas för att ”Mata Örnen”! Här matar Jaerven Örnen.

Kraftverksdamm

Seglar förbi en gammal borg. Den låg tidigare högt över floden.

Nu måste vi lösa problemet med styråran, som ideligen slår i botten. Infästningen i vårtan behölls. Infästningen i SB ripa lossades. I stället fästes en lina i rodret i höjd med ripa. Linans andra tamp fästes tvärskepps i BB ripa, fast med gott slack. Signatet, som användes under segling var ledigt under rodd. Det fästes mitt på linan och straffades akterut av rorsmannen. Vid minsta grundkänning slackade rorsman signatet. Styråran vred sig då runt vårtan och vinklades upp från flodbotten! Rorkulten, som ju normalt stack inombords, fick naturligtvis stickas utombords i stället och manövreras med en långskepps rorkult. (Jmf t ex åttringarna!) Funkade bra ända till Svarta havet. Styråran kunde manövrera båten, även när den var högt uppvinklad.

Rorsmannen fick på köpet en översiktbar plats högt i akterskeppet. Vår hövits Jan tycks trivas bra där! Vi får väl aldrig veta, om vikingarna löste problemet på samma sätt. Men vår experimentella arkeologi visade i alla fall, att metoden fungerar. Kanske bytte vikingarna helt enkelt till mer flodanpassade och flatbottnade båtar.