Havörn i Österled 1992

Havørn är en 2/3‑kopia av Gokstaskeppet och var det förs­ta viking­skepp som sedan kanske 1000 år gjor­de resan från Östersjön och Finska viken till Ladoga, Novgorod, Kiev, Svarta havet och Miklagård (Istanbul). Det var 16 meter långt och expe­di­tions­le­da­re var Thor Engøy. Ombord fanns ock­så Jon Liljefors och det är han som berät­tar till bilderna.

Håll till­go­do med bru­ket av diver­se ter­mer rela­te­ra­de till sjö-livet. Någon ord­lis­ta är inte i sikte.

För den som vill veta mer rekom­men­de­ras Att seg­la i 1200-talets Östersjön av Dag Persson där seg­ling med “Aluett i Kung Valdmars segel­led” beskrivs. Online finns den arke­o­lo­gis­ka rap­por­ten Vikingar i öster­led – gam­la båtar och moder­na färd­ex­pe­ri­ment av Rune Edberg.

Sidan kom­plet­te­ras underhand.

13/6 Helsingfors.

Jan stu­var bal­last. Tiljorna utgörs av bre­da ekplan­kor. Ingen är lik den and­ra. De är många, omärk­ta och pas­sar bara ihop på ETT enda sätt. Ett puz­zel! Jag får i upp­drag att mär­ka dem, men på ett sätt som ing­en utom­stå­en­de kan lösa. Inte ens jag begrep koden senare!!!

På hös­ten 1991 hade vi läm­nat hen­ne i Helsingfors, tömd, ren­gjord och smord med lin­ol­ja, tjä­ra och terpentin.

Bordrevor skul­le tätas, rig­gen ses över, van­ten tjä­ras och allt las­tas på sina rät­ta plat­ser. Efter två, tre dygns arbe­te är Havörn änt­li­gen mas­tad och sjöklar.

Information om fartyget

Havörn är en 2/3 kopia av Gokstadskeppet, som hit­ta­des i en grav­hög i Vestfold, Norge. Originalet bygg­des på 900-talet och är avsedd för strid, en så kal­lad ”dra­ke”. (Vikingatidens frakt­far­tyg ”knar­ren” var fyl­li­ga­re, kun­de ta stör­re last, hade en liten besätt­ning och där­för bara någ­ra få åror. Krigsfartygen tog mind­re last, hade stör­re besätt­ning och där­för fler åror. Skillnaden syns genast på anta­let århål.) Havörns längd 15,6 m, bredd 3,7 m, mast­höjd 13 m (en vik­tig regel är att mas­ten ska rym­mas inom­bords, när den är fälld), djup­gå­en­de 0,95 m (med bal­last), höjd köl/stävtoppar 3,5 m, segel­y­ta 57 m², sjö­satt 1985.

Om ori­gi­na­lets rigg vet man bara mas­tens pla­ce­ring i mast­fis­ken och att hon bar ett råse­gel. Havörn har för­setts med en rigg, som lik­nar femböringens.

Seglet är hög­re än brett och över­li­ket kor­ta­re än under­li­ket, vil­ket för­bätt­rar egen­ska­per­na vid seg­ling bide­vind. Dessutom kan Havörn bära ett topp­se­gel, för vil­ket inga belägg finns, att viking­ar­na använ­de. Hon biter ca 60 gra­der från vindö­gat. Med avdrift ca 10 gra­der inne­bär det ca 70 gra­der, d v s ca 20 gra­ders vinst per kryss­ben. Detta har visat sig vara nor­malt för både gam­la råseg­la­re och sena­re tiders gaf­fel­rig­ga­de fraktskutor.

Fortfarande kan man höra någon bes­ser­wis­ser påstå, att viking­ar­na inte kun­de krys­sa. Hur i hela fri­den skul­le de i så fall över­levt alla de lästrän­der, som de möt­te under sina vid­lyf­ti­ga seg­lat­ser?! Skulle jag seg­la 100 nm och hade mot­vind, så skul­le jag stan­na på puben, tills vin­den vänt! Den effek­ti­va has­tig­hen, räk­nad rätt mot vin­den är inte hög­re än ca 1 knop! Men en läst­rand MÅSTE man kun­na hål­la undan!!

Havörn är en god sjö­båt, vakar fint, tar inte myc­ket vat­ten över sig och går dess­utom ibland genom vind utan att dejsa.

Natten 15–16/6 Finska Viken

Anlände Tallin 16/6. Avgick mot Riga via Muhu 17/6.

Under min frivakt på nat­ten i ösreg­net vila­de jag under en pre­sen­ning. ”Purr ut alle man! Vi har tap­pat pro­pel­lern!!” Bogsering till Hapsaalu, där vi fick vän­ta ett par dagar på en ny. Sedan vida­re i govä­der mot Muhu.

Svensk sko­lat­las.

Fiskare från Muhu möter med hem­bryggt öl.

Egentligen totalt för­bud mot alko­hol­för­tä­ring ombord. Men vi får ju inte vara oartiga!

Midsommarfest på Muhu.

Befolkningen har flyt­tat mid­som­mar ett par dagar för att pas­sa Havörns besök!! Lettländarna begra­ver ritu­ellt rubeln till för­mån för den let­tis­ka kro­nan. Jan beseg­rar mig i rövkrok.

Sven-Erik bör­ja­de byg­ga gok­stads­fä­ring­en i Norge

En kopia av en av de små­bå­tar som fanns på gok­stads­fyn­det i Norge. Han bila­de till den på Muhu och fort­sat­te till Staraja Ladoga vid flo­den Volkovs utlopp i sjön Ladoga. Svenske Olov Skötkonungs dot­ter Ingegerd fick Staraja Ladoga i mor­gon­gå­va, när hon gif­te sig med furst Jaroslav i Novgorod. Sverige och Norge har myc­ket histo­ria gemen­samt med Ryssland. Han rod­de sedan vida­re söderut på flo­der­na och anslöt till Havörn i Dnjepr. Färingens namn var givet: “Örnungen”!

Muhu-fes­ten fortsatte

OBS en av ”di under­jor­dis­ke” på huk all­ra längst t v i bild. ”Hm… en sån båt har jag icke sett här på minst 800 år!”

Rigabukten på väg mot Riga och flo­den Daugava.

Pga bro­ar­na i Riga mås­te vi fäl­la mas­ten. Vid med­vind drog topp­seg­let oss upp­ströms under bro­ar­na. Vi rod­de upp under den förs­ta kraft­verks­dam­men. En ström­vir­vel kas­ta­de Havörn tvärs. Båten drev sid­läng­es och sty­rå­ran knäck­tes tvärs av mot en sten!

In till kaj vid en över­gi­ven fabrik och lim­ma­de ihop de sto­ra ekbitarna.

Hur ska vi lösa pro­ble­met med sty­rå­ran, som ju stic­ker betyd­ligt dju­pa­re än båten?? Vi ska ju ta oss på flo­der­na hela vägen till Svarta Havet!

På fabri­ken blev vi antas­ta­de av en gangs­ter och hans goril­la, som kräv­de en hut­lös ersätt­ning för att vi lagt till där. Till slut gav dom med sig. Var det deras kum­pa­ner, som sena­re råna­de oss i Vitryssland?? En last­bil häm­ta­de Havörn för trans­port till dam­men ovan­för kraftverket.

Ovanför kraft­ver­ket res­te vi åter mas­ten för fort­satt färd mot nya hinder.

Ovanför kraft­ver­ket res­te vi åter mas­ten för fort­satt färd mot nya hinder.

Havörn har en havs­örn i brons som vind­flö­jel i mast­top­pen. Den får inte sät­tas på plats, för­rän mas­ten redan är rest. Det kal­las för att ”Mata Örnen”! Här matar Jaerven Örnen.

Kraftverksdamm

Seglar för­bi en gam­mal borg. Den låg tidi­ga­re högt över floden.

Nu mås­te vi lösa pro­ble­met med sty­rå­ran, som ide­li­gen slår i bot­ten. Infästningen i vår­tan behölls. Infästningen i SB ripa los­sa­des. I stäl­let fäs­tes en lina i rod­ret i höjd med ripa. Linans and­ra tamp fäs­tes tvär­skepps i BB ripa, fast med gott slack. Signatet, som använ­des under seg­ling var ledigt under rodd. Det fäs­tes mitt på linan och straf­fa­des akterut av rors­man­nen. Vid mins­ta grund­kän­ning slac­ka­de rors­man sig­na­tet. Styråran vred sig då runt vår­tan och vinkla­des upp från flod­bot­ten! Rorkulten, som ju nor­malt stack inom­bords, fick natur­ligt­vis stic­kas utom­bords i stäl­let och manö­vre­ras med en lång­skepps ror­kult. (Jmf t ex ått­ring­ar­na!) Funkade bra ända till Svarta havet. Styråran kun­de manö­vre­ra båten, även när den var högt uppvinklad.

Rorsmannen fick på köpet en över­sikt­bar plats högt i akter­skep­pet. Vår hövits Jan tycks tri­vas bra där! Vi får väl ald­rig veta, om viking­ar­na lös­te pro­ble­met på sam­ma sätt. Men vår expe­ri­men­tel­la arke­o­lo­gi visa­de i alla fall, att meto­den fun­ge­rar. Kanske byt­te viking­ar­na helt enkelt till mer flodan­pas­sa­de och flat­bott­na­de båtar.