Karavanen en “Crossroad”
av Stefan Jedland

KARAVANEN
– en “Crossroad“
av Stefan Jedland

Han talar ibland om hur han kom­mer till ”Crossroads”. Det kan vara livsval han får göra men ock­så rent kon­kre­ta plat­ser där han får väl­ja vil­ken väg han ska ta. En av des­sa var Stensjön i Småland, en väg­kors­ning som kom att få sär­skilt stor bety­del­se. Han berät­tar här om när ett väg­val blev ett livsval. 

På väg mot Småland på min tum­me så ham­nar jag i Stensjön, en liten bit från Nässjö. Jag minns det som en fyr­vägs­kors­ning där jag står och inte är säker på åt vil­ket håll jag ska fort­sät­ta. Antingen är jag på väg till Marken eller till Lasse och Lillan på Sjömillan eller i nöd­fall till Karavanen som just nu är på Fly. 

Jag bestäm­mer mig för att lif­ta till Marken, arbetskoo­pe­ra­ti­vet där jag hade job­bat ett par år med odling och för­sälj­ning av bio­dy­na­mis­ka grön­sa­ker och bröd. Efter en halv­tim­me utan lift, eller ens en bil som kör i den rikt­ning­en pro­var jag vägen mot Sjömillan. Men det är lika dåligt resul­tat där, så jag pro­var väl åt tred­je hål­let i rikt­ning mot Fly. Nästan med en gång kom­mer en bil som stan­nar och frå­gar vart jag ska. Tro det eller ej, men den åker för­bi Hultanäs cir­ka 5 mil syd­öst, bara en halv­mil från Fly. Det känns ibland som man bara spe­lar med i ett manus som redan är skri­vit. När jag blir avsläppt i väg­kors­ning­en strax utan­för Hultanäs så ser jag strax två figu­rer långt bort som kom­mer från Åsedahållet. Jag kän­ner på mig att dom är på väg ut till Fly och invän­tar dem.

Det är George och Vidde som leder en cykel med en stor låda på paket­hål­la­ren. De hade tagit en cykel från Fly och cyk­lat in till Åseda för att där ta bus­sen vida­re till Växjö. Tolv flas­kor vin hade de fått med till­ba­ka. De hade redan gått en mil från Åseda till Hultanäs och hade nu halv­mi­len kvar till Fly. Det var ju per­fekt för mig då jag fick möj­lig­het att frå­ga ut dem om Karavanen. Jag hade hört myc­ket, näs­tan för myc­ket hos Lasse och Lillan, när jag bara job­ba­de halv­tid det and­ra året på Marken. Jag kän­de väl att Karavanen inte var något för mig, men det var kanske för att Lasse var över­en­tu­si­as­tisk över den. Pratar någon för myc­ket om något kan jag lätt bli tvärt om, eller om någon inte gil­lar något, då kan jag ofta bli lite mot­sat­sen. Som om jag lik­som vill balan­se­ra upp det hela lite. Det beror ju på vad det hand­lar om så klart. 

Nåväl, nu fick jag höra om Karavanen från en helt annan vin­kel genom George och Vidde och när vi kom fram till Fly så var jag lik­som hemma. 

Stefan i läg­ret vid sjön på Sjömillan

Efter någ­ra dar bör­jar alla häs­tar och vag­nar med män­ni­skor och deras bohag rul­la norrut till näs­ta läng­re stopp, som var just Sjömillan hos Lasse, Lillan och deras två barn, unge­fär fem mil bort. Det var noga med att häs­tar­na inte skul­le sli­ta för myc­ket så vi tog oss fram kor­ta­re sträc­kor var­je dag. Så det tog oss fem dagar att ta oss dit. Jag minns sär­skilt förs­ta dagen då vi slår läger på efter­mid­da­gen för att få upp vind­skydd och göra en eld­plats där vi kun­de laga mat. I hän­del­se av regn så hade vi ett stort mili­tär­tält som vi snabbt kun­de få upp. 

Första dagen följ­de Ulla och hen­nes lil­le son Tobijas med från Fly – vil­ka jag hade fått fin kon­takt med redan tidi­ga­re. Senare på kväl­len, när vi ätit och folk drop­pa­de av för att sova satt hon och jag kvar bra länge och pra­ta­de medan elden värm­de och spra­ka­de och lys­te upp våra ansik­ten. När min vän gick och lade sig så hade det bör­jat ljus­na och det var ju lik­som ing­en ide att gå och läg­ga sig när folk snart ändå skul­le bör­ja vak­na. Jag gick runt och tit­ta­de så att häs­tar­na hade vat­ten och inte trass­lat in sig där dom stod tjud­ra­de på små öpp­na ytor i när­he­ten. Elden hade brun­nit hela nat­ten så det var ju lika bra att bör­ja för­be­red­de fru­kosten. Efter förs­ta dagen vän­de Ulla till­ba­ka till Fly medan vi fort­sat­te vår resa norrut. De fem dagar resan tog fram till det läng­re förs­ta stop­pet på Sjömillan sov jag bara fem tim­mar. Det var ju så häf­tigt allti­ho­pa och jag vil­le ju inte mis­sa ett ögonblick. 

Väl fram­me möt­tes vi av fler häs­tar och vag­nar som tagit en annan väg dit. Där fanns ock­så Eva Offerlind som jag lärt kän­na då hon bott i trak­ten, två, tre mil bort, sam­ti­digt som jag var på Marken. Hon var där med sin ombygg­da man­skaps­bod vil­ken fun­ge­ra­de som bostad. Jag hade sena­re själv en gam­mal cir­kus­vagn som jag hade inrett och iso­le­rad som fun­ge­ra­de som bostad and­ra året när någ­ra av oss tog oss vida­re mot Ångermanland. Men det är en sena­re histo­ria. Evas vagn stod fint vid en sjö (Sjömillan bety­der just ”mel­lan sjö­ar­na”.) Där fanns ock­så vår läger­eld och mat­plats. Hon mås­te ha sett på mig att jag trött då vi kom fram, för hon erbjöd mig att sova i hen­nes vagn. Och sov gjor­de jag. Gick bara ut lite snabbt och åt och gjor­de någ­ra natur­be­hov någon gång för att sedan sova igen. Jag sov väl 24 tim­mar. Jo, jag hade tyd­li­gen myc­ket sömn att ta igen efter de förs­ta fem under­ba­ra dagar­nas vandring. 

Stefan ska ser­ve­ra kvälls­mat på Sjömillan

Vi ser fram­e­mot Stefans fort­sätt­ning på berät­tel­sen om Karavanen. 

Att sköl­ja tall­ri­ken i sjön

Karavanen på kartan

Minns du Karavanen, ett möte, kanske en läger­plats?. Hör av dig och berät­ta! Enklast är att du använ­der KONTAKTFORMULÄRET.